Jag kan knappt läsa nyheterna längre utan att fälla en tår. Vad är det för värld vi lever i egentligen?!
Barn som blir våldtagna för att en pedofil sitter bakom en dataskärm och betalar ynkla kronor för att se ett litet barn bli våldtaget. Unga tjejer som blir gruppvåldtagna av ett gäng killar som sedan blir friade av hovrätten. 
En man som deltar i en gruppvåldtäkt som sedan också frias och inte nog med det får ett enormt skadestånd på grund av att han "bara" stod bredvid och runkade. 
Allvarligt, vad är det för sjuk värld vi lever i?! 
Vi lever i ett land där det läggs mer fokus på att försöka lösa ett 27-årigt gammalt mord på en politiker som är grunden till de problem vi ser idag i Sverige. 
Jag blir så otroligt ledsen, förbannad och besviken.. 

Era fega jävla kräk som gör detta, och då menar jag då inte bara de som utför dådet utan till varenda liten jävel som är delaktig till att sådana kräk går fria. Hur fan kan någon utav er sova om nätterna?!! 

Woohoo!
Idag fick jag mitt paket från SEB.
Paketet innehöll ett brev som hälsade mig välkommen, min internetdosa, och en nyckelring som man kan sätta internetdosan i, perfekt, haha! Gratis prylar får mig alltid på fall.

Jag vet inte varför jag är så uppe i det blå av att byta bank men det är något speciellt med det. 
Det känns ansvarsfullt, som ett nytt steg i livet. 
Så fort pengarna börjar rulla in så ska jag börja spara, skaffa fonder och allt sådant "vuxet" som jag aldrig direkt har lagt ner någon energi på. 

Nu ska jag klä på mig, bege mig ut i höstvädret och ta en promenad till köpis för att hämta ut någon kod från SEB så jag kommer igång! (: 

Önskar er alla en trevlig dag! 

Glädjen som uppstår när man upptäcker att Lina har börjat blogga igen!! :)
ÄNTLIGEN har man något att läsa igen! (;
En blogg där man får följa ens väns äventyr, få inspiration om träning och tips om en jäkla massa bra saker.
Fantástico! (;

Oj vilken dag det vart igår! 
Jag klev upp runt halv sju. Kikade lite på tv och vaknade till liv innan jag gick iväg till gymmet och tränade lite. 
Jag sprang också ner till tvättstugan och tvättade en tröja som jag glömt dagen innan som jag hade tänkt ha på arbetsintervjun. 
Hursomhelst så flöt allting på väldigt bra. Jag hann ju trots allt träna, tvätta, packa vad jag skulle ha med mig i lugn och ro utan stress. Klockan tickade på och slog 11 och jag började då undra varför pappa inte hade hört av sig eftersom han skulle hämta mig runt 11.30 för att köra mig till tåget. 
Jag börjar ringa hans mobil, inget svar. Jag ringer igen och igen och igen. Fortfarande inget svar. Jag försöker mig på att ringa till hemtelefon och inte heller blir det någon kontakt där. 
Jag känner hur pulsen börjar slå fortare, hur paniken börjar krypa sig på. Men jag tar ett djupt andetag och tänker att han nog bara har lämnat mobilen i bilen och är ute på en promenad med Gottfrid. När kl blir 11.20 och jag fortfarande inte får tag på honom så kan jag inte längre hantera paniken. Jag vet nu att jag omöjligt kommer hinna om jag är tvungen att ta bussen. Men jag börjar i ett zombieliknande tillstånd att packa ihop de småsaker jag kan komma på och går ut för att åtminstone promenera till bussen, utan vetskap alls vad jag ska göra. 
Klockan har nu passerat 11.30.. Jag tar och försöker ringa farfar på hans mobil men han svarar inte heller. Då blir jag orolig istället och undrar om något har hänt, men samtidigt förbannad för att dom isåfall kunde ha ringt. 
Jag står vid bussen som aldrig kommer, gör allt för att hålla tårarna borta eftersom jag inte vill se ut som en tvättbjörn runt ögonen på intervjun. Då upptäcker jag att det småregnar ute och är hur kallt som helst. Jag har totalt glömt att ta på mig en jacka, jag hade glömt mina hörlurar så jag kunde inte lyssna på musik OM jag skulle hinna med tåget.
Till slut ringer jag mamma som jag berättar hur allting ligger till och frågar om hon kan åka från sitt jobb hon precis har börjat på och hämta mig efter vägen och köra mig till tåget. Hon går motvilligt med på det, men jag fortsätter i alla fall ringa pappa. Runt 11:45-11:50 får jag tag på honom, då har han sovit!!! 
Han åker i alla fall och jag tar bussen vi möts upp vid sjukhuset men vid den här tiden så ser jag att tåget redan hunnit lämnat station. Besviken, arg och panikslagen berättar jag det för min far som då själv inser att han måste köra mig till Hudiksvall vilket han tur nog gör. Hade han inte det så hade jag fått ett skapligt utbrott vill jag lova. 
Jag blir lite försenad men jag kom i alla fall fram. 

Trots detta strul så gick intervjun hur bra som helst. 
Eftersom jag inte vill säga allt för mycket så kan jag i alla fall berätta att jag aldrig känt mig så trygg bland främmande människor någonsin.
Jag stormtrivdes redan när jag tog första steget innanför dörren.
Vilken familj! Den var så fylld med värme och alla var så otroligt lättsamma och samtalen flöt bara på, ingen pinsam tystnad, inga påtvingade samtal utan allt flöt bara på och varenda ämne bara klickade. Allt kändes bara så otroligt rätt! 
Inte ens när en släkting till dem kom så blev jag obekväm, utan allt bara flöt på. Allt kändes hur bra som helst! 
Jag kunde ha suttit och pratat hur länge som helst men eftersom pappa stod och väntade på mig och jag inte fick tag på honom då hans telefon var av så började jag bli lite stressad när jag såg att det gått ungefär en timme längre än vad jag trodde och sagt till honom.
Jag får då skjuts tillbaka till tågstation av deras släkting men innan det så säger han jag sökt jobbet hos att han kan säga på en gång att han vill att jag skulle börja på provanställning. 
Jag kan inte beskriva vilken glädje det var, att veta för det första att han delade min känsla att allting stämde så bra, att få veta det på en gång och att ÄNTLIGEN få en meningsfull sysselsättning igen. 
Jag vet fortfarande inte när jag ska börja, hur mycket jag ska jobba, lön osv.. Men får nog veta det idag. 
Jag blev bara så jäkla lycklig att få ett arbete och att få arbete med en helt fantastisk människa. 

Hursomhelst.. När jag kommer fram till station så upptäcker jag att min far inte är där längre. 
Jag står kvar en stund men inser snabbt att han nog har lämnat mig och åkt hem, något som också stämde. 
Telefon är av så att få någon kontakt verkade hopplöst så jag tog istället en kort promenad över till Jambo, mitt absoluta favoritfik där jag möts av en gullig tjej med ett glatt leende i kassan som tar emot min beställning. Jag beställer en bit tacopaj, sätter mig vid ett av borden med levande ljus och njuter av min egen tid i en stad som jag älskar och kan vara mig själv i. 
Jag sitter där tills det är dags att åka tåg, jag inser hur mycket jag har saknat att åka x-tåget och hur min själ behövde en dos av Hälsingland. 

Oron finns att något ska gå snett nu. 
Att det blivit något missförstånd. Så går tankarna alltid för mig när jag känner att något riktigt bra är på väg att hända. Jag är nämligen alldeles för van att något kaotiskt jämt händer. 
Men jag hoppas att det denna gång bara flyter på för jag längtar redan efter att få träffa denna fantastiska familj igen och få en ytterligare dos av älskade Hälsingland. 

Jag känner mig så otroligt jävla ensam. Hela tiden..
Känns som att flera vänner som jag stått nära bara har börjat försvinna, att det typ bara är jag som ska höra av mig, jag som ska ringa, jag som ska fråga när vi ska ses osv.. 
Ingen somhelst jävla ansträngning från deras sida. 
Inte alla är så, finns undantag, men faktiskt väldigt många. 
Snart känner jag fuck it, jag behöver er inte ens!
Orka springa efter människor som i alla fall inte verkar bry sig ett dugg. 
Orkar inte med människor som påstår att dom alltid kommer finnas där, när dom egentligen aldrig gör det!
Men så är det väl med vissa. Man får nya vänner så man glömmer helt bort sina gamla. 
Tack för det.  

Imorgon ska jag på arbetsintervju i alla fall. 
Då är det bara att försöka att lägga allt skit vid sidan och fokusera på det. 
Jag hoppas verkligen på att detta jobb är något för mig och att jag i sådana fall får det. 

Nu ska jag fortsätta leta efter mitt pass. 

Tja!

I lördags beslutade jag och mamma oss för att testa på att stå på loppis i Stockholm. 
Vi valde mellan flera stycken men beslutade oss till slut för en rätt så ny loppis i Upplands Väsby som det stod bra saker om på både deras hemsida och bland kommentarsfältet på svenska loppisar hemsida. 
Men jag vet inte om dom som kommenterade var samma person som ville lyfta denna loppis, eller om dom rent ut sagt var höga och dum i huvudet för jag kan då aldrig tro att något av det dom skrev stämde! 

Till det positiva med denna loppis var att kvinnan som tog emot oss var mycket trevlig, samt att de allra flesta säljare och kunder var väldigt trevliga men där tog det stopp.

Jag gick fram till ett bord som en utav värdarna hade. 
Jag fick varken ett leende eller ett hej. Dåliga vibbar bara där. 
Jag frågade sedan om vad en porslinskatt kostade och fick ett väldigt snäsigt svar att den kostade fem kronor för det stod det på bordet. Jaha sa jag fortfarande glatt och kikade vidare och pratade med den vänliga kvinnan vid bordet bredvid. 
Jag hittade sedan en fin burk och frågade vänligt om den också kostade 5:- eftersom jag var lite i chock att det ändå var så pass billigt. Då snäser hon ännu mer och typ höjer rösten... JA, DET STÅR JU PÅ BORDET!! 
Då är det en vänlig kvinna där som var snabb att säga att jag tyckte det var så billigt så att jag bara ville dubbelchecka att det verkligen stämde. Så jag fortsatte vara vänlig och skojade till. Denna kvinna till värd kunde inte ens dra på mungipan då och fortsatte se lika grinig ut. 
Den vänliga kvinnan frågade om jag ville ha tidningspapper runt porslinskatten jag köpt och jag svarade vänligt ja. Då står bitterkvinnan och muttrar att det fanns nedanför bordet så jag skulle ha kunnat ta det själv, men hur i helskotta skulle jag kunna ha vetat det?! 
Hon börjar nästan skrika åt kvinnan som packar in mina saker och ska lägga det i en påse att det är fel påse. 
Jag skyndar att ta fram 100:- för jag kände att jag inte ville stå vid det bordet längre än vad jag behövde. Då börjar värden att beklaga sig högt och tydligt med otrevlig ton att dom då inte kunde växla så "höga" summor längre efter detta, utan att det bara räckte till en växling till. 
Jag menar snälla... Okej om man aldrig har stått på loppis innan att man kan glömma växelpengar men är man en vad jag kallar för "loppisveteran" som ständigt står och som dessutom är VÄRD för en loppis så ska man väl tametusan ha växel för en hundring!!
Okej om jag tagit med en 500:- för det kan inte heller jag förstå att folk kan tro att dom kan betala med hela tiden. 
Jag skyndade mig i alla fall tillbaka till mamma och berättade hur otrevliga hon hade varit. 
Innan hade jag också lånat toaletten. Eller toa och toa, trots att hemsidan nämnde att dom hade en toalett så var det en ensam bajamaja som stod där som dessutom ENDAST fick användas utav säljarna. Därför hade bajamajan ett stort hänglås så man fick gå till denna griniga värd för att be om nyckeln. Helt otroligt! 

Denna värd kom vid ett senare tillfälle och kikade på vårat bord, tittade varken upp och hejade utan gick snabbt därifrån, är det så en värd ska bete sig?! Man hejar väl och välkomnar de som står. 
Allra helst om man är en ny loppis som vill etablera sig på marknaden. 

Någon hade skrivit att de vid ett tillfälle hade varit över 100 bilar som stått och sålt. Jag kan inte i min vildaste fantasi ens förstå hur dessa hundra bilar fick plats på detta lilla ställe. 
Inte heller så kan jag förstå vart alla dessa kunder som var så många och så nöjda befann sig. 
Det var kanske 25 säljare när vi stod i lördags och utav dom 25 så var typ 10 sådana som alltid står där. 
Många kunder var det knappast. 
Någon skrev att dom hade sålt för flera tusen, då undrar jag om dom sålde sig själva... 
För vi sålde för några hundra, och vi säljer alltid för minst 1000:- 

De i kommentarsfältet verkade så lyckliga att ingen prutade, men hellre har jag kunder som prutar litegrann, något som hör till loppis än inga kunder alls! 

Tragiskt nog så hade en annan person vi känner gjort misstaget att åkt ner på söndagen och det hade gått lika dåligt för honom. 
De säljare vi pratade med som stod där för första gången sa även dom att dom aldrig skulle stå där igen. 

Några tips till er som håller i denna loppis: 
* Ska ni etablera er, sänk då för sjutton priset när ni vet hur kundkretsen ser ut. 50:- borde det egentligen max kosta som det såg ut där. Viktigaste är väl att locka dit säljare som i sin tur lockar dit kunder! 
150:- är ett rån som det såg ut där! 

* Är man värd så bjud på dig själv!! Var trevlig, bjud på ett leende, skoja till det lite! 
Försök vara TREVLIG och kanske gå runt ett varv och prata med säljarna, det lyckas dom göra på Norrskedika som har hundratals säljare, då ska väl ni också lyckas, eller?!

* Acceptera lite prutning och skräm inte bort kunderna! 

* Tala sanning på eran hemsida. En toalett är en toalett och en bajamaja är en bajamaja!!! 
Skaffa dessutom något som även kunderna kan använda! 

Så vad tycker jag om Väsby loppis?! 
Jadu... Om det fortsätter som när vi var där så kan dom lika bra lägga ner den. 
Mitt tips till er som ska stå på loppis, välj en annan och egentligen som kund så välj en annan också, för är det sådana där värdar så vill man då inte köpa något. 

Betyg: 1 av 5 möjliga.
Tyvärr den sämsta jag varit på. 

Som jag tidigare har nämnt i ett inlägg så är jag med i något som heter Buzzador och där är jag med i en kampanj där jag får testa på Cilit Bang kalk&smuts. 
Jag gjorde mitt först test nu alldeles precis i mitt badrum. 
Jag började med att testa den i mitt handfat som inte var allt för lortigt och jämförde den mot min tidigare Ajax universal. Resultatet blev ungefär detsamma men jag tyckte att Cilit Bang ändå var snäppet bättre. 

Nästa steg var att jag gav mig på mitt badkar där jag har haft kalkrester sedan jag flyttade in och som jag trots alla försök har misslyckats att gå bort. 
Det är just vid detta försök som jag blir galet imponerad för dessa kalkrester försvann verkligen och jag behövde inte ens gnussa ihjäl mig!! 
En sak är säker, från och med nu så är det enbart Cilit Bang som gäller för mig när det kommer till rengöringsprodukter, (bortsett från mitt fantastiska golvmedel som luktar blommor! ^^) 

Senare idag eller imorgon ska jag bege mig till min kära mor och demonstrera i hennes badrum att Cilit Bang Kalk&smuts kan göra underverk i badrummet! 

Detta är alltså FÖRE Cilit bang...

 

och detta är EFTER jag har använt cilit bang och låtit det suttit i ca fem minuter..


Och då behövde jag inte ens skrubba ihjäl mig. 
En jäkla skillnad om ni frågar mig, allra helst när det har varit omöjliga fläckar som jag tidigare inte ens har fått bort! 

 

Jag sov nå galet mycket igår. 
Först vaknade jag till runt 6 på morgonen, var vaken till typ 10 innan jag somnade om och sov till 17 på eftermiddagen. Då gick jag iväg och röstade i kyrkovalet. 
Var vaken ett tag, kikade på film och så innan jag somnade runt kanske 22 och sov tills mamma ringde och väckte mig kl 8 imorse. Då var jag bra snurrig i huvudet kan jag lova. 
När jag kom ut så regnade det och löven fall, jag tänkte "shit hur länge har jag sovit egentligen?!, det har ju hunnit bli höst!!" haha. 
Mami körde in mig till mitt läkarbesök, sen tog vi en lunch på IKEA och roligare än så har jag inte haft idag. 
Jag är fortfarande helt snurrig efter all sömn haha, det är långt ifrån bra att sova för mycket. 

Egentligen borde jag ta mig en promenad då det är mitt favoritväder ute nu. REGN!! (: 
Men jag väntar på ett samtal om jobbet jag sökt så vill gärna vara inne när dom ringer. 

Hm, undra om jag ska laga mat kanske? 
Korvstroganoff med ris skulle ju typ vara hur fantastiskt somhelst! ;p

TJA!

Igår åkte jag ut till min syster för att hjälpa till att måla hus samt bli bjuden på grillat. 
Jag hade inte ätit något på hela dagen så jag var skapligt hungrig när jag kom dit men nå tanke på att fixa mat verkade inte finnas. 
Jag blev bjuden på vin och vi målade på, trots att det bara var jag och M som var effektiva. Till slut gav vi upp, då det enbart var vi som stod och målade. 
Klockan tickade på och ingen mat blev det, fler och fler människor började komma som dessutom var redigt fulla. Jag började få panik då jag har en aning socialfobi när det blir mycket folk från ingenstans. M finner sig direkt, själv så känner jag mig total ignorerad och jag blir ledsen och går undan. Jag känner att jag bara vill åka hem men eftersom syster höll på att natta Algot och att jag hade sagt att vi egentligen skulle sova där så blev det struligt. 
Jag gick vid sidan och försökte samla mig och när jag precis har gjort det någorlunda så går jag ut och möts av en människa med en tröja med ett stort kors på men med ett stort rött streck över, ni vet som sådana där skyltar att man inte får parkera. 
Var jag inte upprörd innan så kan jag lova att jag blev det då. Hur i helsike kan man gå klädd så? HUR får man gå klädd så?! Okej om man inte tror på Gud, det är ingenting jag kan tvinga någon till men att med ett klädesplagg uttrycka ett förakt mot en hel relgion och alla dess anhängare är för mig som hets mot folkgrupp. 
Jag går undan direkt igen. Mamma ringer mig och jag förklarar med gråten i halsen hur jobbigt allt känns. Hungrig, liten ångestattack för allt folk och sen dessutom denna kille som kom med en sådan tröja som faktiskt gjorde att jag fick ont i magen. 
Mamma förstår mig och hon blir arg men hon kan inte hämta mig. 
Eftersom M äntligen kommer till mig så lugnar jag ändå ner mig lite, finner mig i allt och ska precis när jag samlat mod att ta mig ut till folket och dessutom ifrågasätta hur en person tänker med en sådan tröja (något som kanske kan verka fjantigt, men är man troende så är det inte roligt när någon verkligen spottar  på ens tro, jag går inte runt direkt med en tröja där det står "Förnekar du Jesus? Isåfall kommer du brinna i helvetet")
Hursomhelst så har denna människa åkt då i bilen med några andra fyllos och jag tänkte inte något mer på det då jag stod med en tjej som faktiskt är väldigt trevlig och pratade. 
Helt plötsligt springer hon  iväg, tänker inte något mer på det heller. 
Då går jag in där den lilla skara som återstår sitter vid köksbordet och jag sätter mig där med. 
Någons telefon ringer och vi får veta att denna anti-krist och hans sällskap har kört av vägen, allesammans hade druckit och troligen var han som var fullast som satt bakom ratten. Detta är något som irriterar mig nå fruktansvärt, då okej om man vill riskera sina egna liv men de oskyldiga som kan befinna sig efter vägen då?! 
Eftersom jag bara tror att det rör sig om att de kört ner i diket vilket absolut inte är allvarligt så frågar jag om han med anti-krist tröjan var med, japp säger dom och jag kan då inte kväva min impuls så jag säger "ha, synden straffar sig själv" lite skämtsamt så där. 
Eftersom personen som hade berättat det inte såg nå vidare rädd ut så antog jag ju att inget allvarligt hade hänt och inget allvarligt hade hänt heller. 
Tyvärr så råkar ju dennes syster sitta vid bordet som flippar. Jag försöker be om ursäkt och fråga hur alla mår men hon bara går till attack. 
Varken M eller min syster försvarade mig. Sådant hatar jag! 
Till slut så fick jag nog med daltandet av ett pack fyllos som riskerar djurs, barns och övriga människors liv, så jag uttrycker att om man sätter sig bakom ratten full och man är fullt medveten om att någon är full och man sätter sig i bilen ändå, ja då förtjänar man då fan några skrubbsår! och det står jag för! 

Nu äntligen när kl är typ efter 22 så blir det mat. Jag har då tappat aptiten nå totalt och kan inte äta. 
Några åker iväg för att dölja bevismaterialen från den krashade bilen något som gör mig ännu mer förbannad! 

Jag gör då det enligt mig som ska läsa kriminologi är det enda rätta. Jag ringer polisen!
Polisen tackar för tipset men berättade att om dom förts till sjukhuset vilket vissa hade så tar dom alkotest på de inblandade. Tyvärr så är det inget brott att åka med ett fyllo i bilen vilket jag tycker är absurt och detsamma tyckte polisen! 

Oavsett, jag säger inget att jag ringt polisen och syster ska köra hem mig och M. 
I bilen så uttrycker jag det till M och min syster hör det och tycker jag är dum i huvudet som i skillnad från dem inte vill försvara kriminella! 
Hon har verkligen glömt att de katter som hon fått överkörda. Hon har verkligen noll koll på hur många människor som till och med DÖR i trafiken varje år på grund utav rattfylleri.
Här är lite fakta för er som sätter er bakom ratten när ni druckit, inte för att ni verkar tillräckligt smarta för att förstå den:

Alkohol i trafiken

Vägverket uppger att det dagligen görs 15 000–20 000 bilresor med förare som är så påverkade att de skulle dömas för rattfylleri om de upptäcktes. Av de förare som omkommer i trafiken har ca 30 % alkohol i kroppen. Vid singelolyckor ligger andelen på 50 %. Enligt lag är det rattfylleri om föraren av ett fordon har en alkoholkoncentration i blodet på minst 0,2 promille, eller om föraren har något narkotiskt ämne i blodet. Närmare 150 människor dödas och ett tusental skadas allvarligt på grund av rattfylleri i Sverige varje år. Var tredje dödad mopedist är onykter och minst åtta av tio omkomna snöskoterförare är alkoholpåverkade.
(Källa: Vägverket/Don’t drink & drive)

När vi väl kommer hem efter det som kändes var den längsta bilresan någonsin, eftersom ingen pratade. 
Så var det min och M tur att börja tjafsa. 
Jag var så klart upprörd då jag tyckte att han kunde ha stöttat mig lite mer när jag gjorde det rätta, och trots att det var klumpigt sagt det där med att "synden straffar sig själv" så ligger det en sanning i det. 
Dom alla ska vara glad att dom lever och ta lärdom av detta något de nog aldrig kommer att göra. 
Jag vill i alla fall att M ska sova på soffan, och ta det lugnt med ölen han dricker eftersom han redan är väldigt full. Då tar han och häller ut ölen och får det att låta som att jag har gjort det, för att jag inte villa att han skulle dricka den just då, när han redan var så full. När han inser missförståndet blir han tokig. 
Börjar kalla mig både det ena och det andra, skriker på mig vilket jag hatar, allra helst för att klockan var mycket och jag tänker på grannarna. 
Saker börjar spåra ur rejält så jag ber honom att gå något han vägrar. Jag lyckas få ut honom ur porten och stänger men han klättrar upp på min balkong och står och bankar och skriker därifrån att han ska ha sina saker. Något jag lägger ut genom porten, men han slutar inte banka utan han bankar högre. Till slut känner jag mig tvingad till att släppa in honom på grund av grannarna. Men istället för att vara snäll då så är han ännu värre. 
Det är inte kul att få höra den ena kränkningen efter den andra kan jag lova. 
Allt börjar gå över till närkontakt och jag upprepar att jag vill att han ska gå men han vägrar. 
Jag kan då inte låta denna människa vara i min lägenhet men han vägrar att gå och han knuffar mig då två, tre gånger så min ena axel värker nå fruktansvärt och jag börjar få ett stort fult blåmärke. 
Min granne och hans vänner hör ju oss, vi skriver med varandra på FB och sen kommer dom tack och lov mot dörren. Just här är allt så grötigt... M går iallafall, jag går över till grannen där dom berättar att de ringt polisen. 
Polisen kommer och vill att jag ska göra en anmälan men jag tycker inte att det finns något att anmäla. 
Vilket jag egentligen inte tycker nu heller. M är typ världens underbaraste människa när han är nykter men han precis som vem som helst kan spåra ur lite grann på fyllan. 

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit om jag var helt nykter och hade ätit. Hade jag reagerat annorlunda? Troligen inte.
Jag har mina principer och min moral. 
Man bär inte sådana kläder, man kör inte rattfylla, man säger inte att det ska vara 5 pers där till sin syster med socialfobi och att det sedan kommer hur många som helst, jag tycker inte man har ett hus fullt med fyllos när man har två småbarn sovandes. 
Jag tycker inte man kastar skit på en människa för deras starka värderingar och allra helst inte i deras hem. Jag tycker inte man kallar någon psyco för det och jag tycker då verkligen inte att man har någon rätt att bete sig illa på något sätt i någon annans hem genom att förnedra personen, eller överhuvudtaget. 

Just nu känns ingenting bra. 
Arbetsintervjun jag skulle på skrev dom inatt vid 2 att dom var tvungen att ställa in på grund utav sjukdom. 
Jag vet alltså inte om jag kommer få jobbet, vet inte när jag får komma på intervju. 
Efter gårdagen så har jag insett att jag varken vill eller kan bo hos min syster och hennes familj i Åshammar då det är för tok för mycket fylla där och elände. 

Så nu är jag tillbaka på ruta ett känns det som. 
Inget boende efter november, inget arbete och ingen intervju. 
Jippi! 

Vill även tillägga att jag flera gånger bad om ursäkt för mitt uttalande att synden straffar sig själv. 
För skulle det varit mina syskon så hade jag nog också reagerat men samtidigt. 
Hade jag eller mina syskon varit så dumma och satt oss bakom ratten och riskerat oskyldiga liv, då hade nog några skrubbsår varit en utmärkt väckarklocka! 

Ett otroligt långt inlägg men sådana kan det bli ibland också. 
Jag vill tillägga att jag fortfarande inte har ätit och känner inte alls för att göra det heller. 

Tack för mig!

Glöm inte att rösta i kyrkovalet på söndag! 
Min röst kommer självfallet gå till Sverigedemokraterna. (:

Godmorgon världen! 
Är det verkligen ingen mer än jag i vårat avlånga land som tycker att det känns fantastiskt att det börjar bli höst? 
Jag älskar ju nämligen att promenera och det är ingenting jag klarar av när solen lyser så starkt så att man känner sig som en stor svettpöl när man går omkring. 
Nä, hösten är verkligen fantastisk för motion and I löööööve it! ♥

Idag är det fredag och jag tänkte alldeles strax försöka finna kraft till att ta mig till gymmet. 
Sen så måste jag städa här hemma, hur det nu än ska gå då det mesta ligger i olika sorteringshögar. 
Måste ner till tvättstugan och boka tvätttid med. 

Imorgon så ska jag till Åshammar för att hjälpa till att måla hus. 
Troligen så sover jag över där så systeryster kan skjutsa in mig till tåget på söndag då jag ska till Hudiksvall för arbetsintervju. Jag börjar bli mer och mer nervös inför den. Jag vill så gärna att allting ska gå bra för jag behöver verkligen detta jobb, jag VILL ha detta jobb då jag inte kan se ett bättre jobb just nu för mig. 
Jag dömer ingen som jobbar med telemarketing, jag beundrar snarare dem som orkar med det. Men för mig så skulle det vara svårt att ha ett arbete som jag inte finner ett dugg meningsfullt. Är mitt hjärta inte där så kan jag omöjligt göra ett bra arbete. Jag trivs med att hjälpa människor, att få använda både kropp, hjärna och själ och kunna växa som människa i mitt arbete. 

Sen så är jag i sådant desperat behov till att vara social!
Igår morse så stannade jag först och pratade med min ena granne på väg till köpis hur länge som helst. På köpis stötte jag på min kusin och min "moster" och stod och pratade med dem i en evighet. 
Mot kvällen när jag skulle ta en kvällspromenad så träffade jag på ytterligare en granne, någon man vanligtvis undviker... Men då jäklar stod jag kvar FRIVILLIGT och pratade. Haha, hur desperat efter att få prata är jag då egentligen?! :P 
Samtidigt så känns det så otroligt skönt att jag börjar bli "mig själv igen". Då jag länge känt, allra helst efter mormor gick bort att jag undvikit människor, jag som annars är en väldigt social människa. 

Men ah, det börjar kännas bättre. 
Livet i allmänhet börjar kännas bättre, trots att det är rätt upp och ner så känns det som att jag har en kontroll jag tidigare har saknat. Ibland behöver en människa nå botten så att man sedan kan resa på sig starkare. 
Allt handlar bara om att inte ge upp, vilket vi tyvärr gör alldeles för lätt. Vilken tur att vi var smartare som barn. Tänk om vi hade gett upp alla gånger vi fall när vi försökte lära oss att gå? Tur nog var vi alldeles för envisa och rent ut sagt smartare än vad vi är som vuxna. För då reste vi på oss och försökte gång på gång, oavsett hur mycket vi ramlade och slog oss och till slut nådde vi vårat mål och när vi gjorde det så utvecklade vi våra mål. Först några steg, sen några steg till, det gick vingligt men till slut bra. Efter vi lärde oss att gå beslutade vi oss för att springa och helt plötsligt kunde vi det också. Hur skulle det ha sett ut om vi alla beslutade oss som barn att bara för att vi ramlade en gång så skulle vi inte resa oss upp igen? Skrämmande tanke. 
Så.. Jag vill bli mer som mitt yngre jag. Barnet som inte gav sig. Så vill jag leva mitt liv. Nyfiken av kunskap och alla möjligheter. Se möjligheterna och inte hindren. Jag vill resa på mig om jag faller, jag vill förbättras i allt jag gör. Jag vill kunna se mina misslyckanden som försök och förbättra dem tills jag når mina mål. 

Nåväl, nog med filosofandet så här på morgonen. 
Nu åker träningskläderna på. 
Chao! 

Woohooo! 
Idag fick jag mitt första paket från Buzzador! (: 
Jag  är med i en kampanj och ska testa på Cilit Bang Kalk&smuts och buzza vad jag tycker om rengöringsmedlet.
Kommer ju bra till pass nu när det börjar närma sig med flyttstädning! ;)
Jag ska ta med mig ena flaskan till systeryster när jag ska dit på lördag och demonstrera!;) 
Men först ska jag testa den själv, så jag ska läsa igenom litegrann sen återkommer jag med resultat! ;)


Om ni också skulle vilja bli medlem i Buzzador och få möjlighet att testa en massa så blir ni det -> HÄR! 
Jag heter Labellaaa där! (: 

"The terrible thing about terrorism is that ultimately it destroys those who practise it. Slowly but surely, as they try to extinguish life in others, the light within them dies."
 - Terry Waite





 

Igår runt 21-tiden ringde min mobil. Jag har en app på mobilen som visade att det var en människa från Hudiksvall som ringde. Jag hann inte på de två första gångerna och jag började undra, vem är det från Hudiksvall som kan ringa mig och som dessutom verkar så angelägen att få tag på mig? Skulle det vara Tessie som ringde så skulle ju hon ringa från sin egen mobil men sen så slog det mig att jag har ju sökt jobb däruppe. Innan jag hann ringa upp så ringde det igen och jag svarade och mycket riktigt så var det om en jobbansökan jag har lämnat. Kvinnan jag pratade med var väldigt trevlig och det kändes mycket bra så på söndag ska jag komma dit på arbetsintervju och jag har ett starkt lyckorus i kroppen blandad med en rejäl dos utav nervositet. 

Nu hoppas jag att allting kommer stämma och att jag får jobbet, men en sak i taget. 
Just nu är jag oavsett så otroligt glad över att bli kallad till intervju! (: 

Så håll tummarna hårt för mig på söndag! (: 
Nu ska jag kika på tåg, 
trevlig måndag på er allesammans! 

Mitt hjärta slog dubbelt när jag trodde du hade lämnat en kommentar här på min blogg. 
Men det var inte du och besvikelsen var ett faktum! :(
Jag saknar dig så hela kroppen värker. Jag älskar dig och kommer aldrig att sluta älska dig. 

Denna onsdag har bestått av en jäkla massa sortering. Har lagt ut en massa fler annonser på tradera.
Sen så har jag tvättat. Jag trodde jag hade tvättstugan idag men den hade jag bokat igår. Men jag hann tvätta någon maskin i alla fall och så bokade jag om den tills imöra så då jäklar ska det tvättas! :P
Nyss kikat klart på River Monsters och nu börjar jag fundera på om jag ska krypa ner i sängen och drömma mig bort. 

Först en ipren för jag har en vidrig mensvärk! :(
Godnatt på er. 
Chao! 

Sorteringen pågår för fullt här hemma nu kan jag säga. Både i lägenheten och i förrådet. 
Flera annonser med bland annat kläder och AIK flaggor ligger ute på Tradera och mer ska ut. 
Vad har hänt med mig egentligen?Jag har verkligen insett att dessa materiella ting inte betyder ett skvatt för mig.
Jag känner mig lite som hon i filmen En shopaholics bekännelser.

Men skönt känns det faktiskt. Jag vill inte vara bunden till en massa prylar och bli någon manisk samlare på exakt allting. Att ha alla dessa saker, kläder, möbler osv.. har verkligen inte gjort mig lyckligare, snarare tvärtom.
Det finns en text från bibeln som jag verkligen älskar och den går så här: 

"Samla inte skatter härpå jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara."

Den enda skatt jag vill ha på jorden är kärleken, och jag hoppas att han snart inser det innan det är helt försent! ♥

Godmorgon! 

Min lägenhet ser verkligen ut som Bosnien under kriget, eller nä värre faktiskt. 
Dessutom så har jag av någon anledning lyckats ha ut sådana där vita saker med vassa stift på som gör att man kan sätta upp tavlor på betongväggar. Ingen aning vad dom heter, men hursomhelst så påminner dom om minor. Dom ligger där, jag har ingen aning om vart och hittills har jag lyckats kliva på en. Det lär bli fler.. 
Min lägenhet är med andra ord en krigszon just nu, men så kan det vara. 
Anledningen är att jag hör och häpna går igenom mina älskade kläder och väljer vad jag verkligen vill ha kvar och vad som hamnar på... dadadadaaa... Wait for it... TRADERA! 
Jag Isabelle Jansson har beslutat mig att göra mig av med en jäkla massa kläder som jag har i garderoben. Det mesta är helt oanvänt. 
Jag har insett att ha en jäkla massa saker är ingenting jag vill fylla mitt liv med. Jag vill enbart ha saker som verkligen betyder något för mig. Oanvända kläder som bara ligger är faktiskt ingenting som betyder något speciellt för mig. Min familj och han jag hoppades på skulle bli min man förevigt är det som betyder något för mig. 
Så... Nu ska massor av kläder ut på auktion, men jäklar vad det är ett jobb bara det. Lista ut vad man ska ta i frakt, bilder ska tas, annonser ska ut. Men samtidigt är det rätt kul! (: 


Nu står bilen utanför och väntar på mig. 
Blir en sväng till Ulva nu sedan till Uppsala.
Ha en supertrevlig söndag allesammans. (: