Oj vilken dag det vart igår! 
Jag klev upp runt halv sju. Kikade lite på tv och vaknade till liv innan jag gick iväg till gymmet och tränade lite. 
Jag sprang också ner till tvättstugan och tvättade en tröja som jag glömt dagen innan som jag hade tänkt ha på arbetsintervjun. 
Hursomhelst så flöt allting på väldigt bra. Jag hann ju trots allt träna, tvätta, packa vad jag skulle ha med mig i lugn och ro utan stress. Klockan tickade på och slog 11 och jag började då undra varför pappa inte hade hört av sig eftersom han skulle hämta mig runt 11.30 för att köra mig till tåget. 
Jag börjar ringa hans mobil, inget svar. Jag ringer igen och igen och igen. Fortfarande inget svar. Jag försöker mig på att ringa till hemtelefon och inte heller blir det någon kontakt där. 
Jag känner hur pulsen börjar slå fortare, hur paniken börjar krypa sig på. Men jag tar ett djupt andetag och tänker att han nog bara har lämnat mobilen i bilen och är ute på en promenad med Gottfrid. När kl blir 11.20 och jag fortfarande inte får tag på honom så kan jag inte längre hantera paniken. Jag vet nu att jag omöjligt kommer hinna om jag är tvungen att ta bussen. Men jag börjar i ett zombieliknande tillstånd att packa ihop de småsaker jag kan komma på och går ut för att åtminstone promenera till bussen, utan vetskap alls vad jag ska göra. 
Klockan har nu passerat 11.30.. Jag tar och försöker ringa farfar på hans mobil men han svarar inte heller. Då blir jag orolig istället och undrar om något har hänt, men samtidigt förbannad för att dom isåfall kunde ha ringt. 
Jag står vid bussen som aldrig kommer, gör allt för att hålla tårarna borta eftersom jag inte vill se ut som en tvättbjörn runt ögonen på intervjun. Då upptäcker jag att det småregnar ute och är hur kallt som helst. Jag har totalt glömt att ta på mig en jacka, jag hade glömt mina hörlurar så jag kunde inte lyssna på musik OM jag skulle hinna med tåget.
Till slut ringer jag mamma som jag berättar hur allting ligger till och frågar om hon kan åka från sitt jobb hon precis har börjat på och hämta mig efter vägen och köra mig till tåget. Hon går motvilligt med på det, men jag fortsätter i alla fall ringa pappa. Runt 11:45-11:50 får jag tag på honom, då har han sovit!!! 
Han åker i alla fall och jag tar bussen vi möts upp vid sjukhuset men vid den här tiden så ser jag att tåget redan hunnit lämnat station. Besviken, arg och panikslagen berättar jag det för min far som då själv inser att han måste köra mig till Hudiksvall vilket han tur nog gör. Hade han inte det så hade jag fått ett skapligt utbrott vill jag lova. 
Jag blir lite försenad men jag kom i alla fall fram. 

Trots detta strul så gick intervjun hur bra som helst. 
Eftersom jag inte vill säga allt för mycket så kan jag i alla fall berätta att jag aldrig känt mig så trygg bland främmande människor någonsin.
Jag stormtrivdes redan när jag tog första steget innanför dörren.
Vilken familj! Den var så fylld med värme och alla var så otroligt lättsamma och samtalen flöt bara på, ingen pinsam tystnad, inga påtvingade samtal utan allt flöt bara på och varenda ämne bara klickade. Allt kändes bara så otroligt rätt! 
Inte ens när en släkting till dem kom så blev jag obekväm, utan allt bara flöt på. Allt kändes hur bra som helst! 
Jag kunde ha suttit och pratat hur länge som helst men eftersom pappa stod och väntade på mig och jag inte fick tag på honom då hans telefon var av så började jag bli lite stressad när jag såg att det gått ungefär en timme längre än vad jag trodde och sagt till honom.
Jag får då skjuts tillbaka till tågstation av deras släkting men innan det så säger han jag sökt jobbet hos att han kan säga på en gång att han vill att jag skulle börja på provanställning. 
Jag kan inte beskriva vilken glädje det var, att veta för det första att han delade min känsla att allting stämde så bra, att få veta det på en gång och att ÄNTLIGEN få en meningsfull sysselsättning igen. 
Jag vet fortfarande inte när jag ska börja, hur mycket jag ska jobba, lön osv.. Men får nog veta det idag. 
Jag blev bara så jäkla lycklig att få ett arbete och att få arbete med en helt fantastisk människa. 

Hursomhelst.. När jag kommer fram till station så upptäcker jag att min far inte är där längre. 
Jag står kvar en stund men inser snabbt att han nog har lämnat mig och åkt hem, något som också stämde. 
Telefon är av så att få någon kontakt verkade hopplöst så jag tog istället en kort promenad över till Jambo, mitt absoluta favoritfik där jag möts av en gullig tjej med ett glatt leende i kassan som tar emot min beställning. Jag beställer en bit tacopaj, sätter mig vid ett av borden med levande ljus och njuter av min egen tid i en stad som jag älskar och kan vara mig själv i. 
Jag sitter där tills det är dags att åka tåg, jag inser hur mycket jag har saknat att åka x-tåget och hur min själ behövde en dos av Hälsingland. 

Oron finns att något ska gå snett nu. 
Att det blivit något missförstånd. Så går tankarna alltid för mig när jag känner att något riktigt bra är på väg att hända. Jag är nämligen alldeles för van att något kaotiskt jämt händer. 
Men jag hoppas att det denna gång bara flyter på för jag längtar redan efter att få träffa denna fantastiska familj igen och få en ytterligare dos av älskade Hälsingland.