Imorgon är det Nyårsafton och den ska firas med Milo, Stefan och självklart Gottegos. 
Blir middag här hemma hos mig, spel, film och massa mys innan vi drar vidare till Hemlingby för att kika på fyverkerierna. 
Men för att detta ska vara möjligt så måste jag storstäda här hemma för det ser verkligen HEMSKT ut. Men den ständiga frågan, vart början man? 
Jag har fortfarande massor utav kartonger som ska packas upp och åka ner till förrådet. 

Men nu ska jag kika klart på En Prinsessas Dagbok sen sätta igång. 
Hoppas ni får en trevlig dag och en fantastisk början på det nya året. 

Chao!

Idag sov jag enda fram till klockan 11. Jag känner mig totalt euforisk! 
Att verkligen få sova ut, få ta igen de timmar man missat, att verkligen få sova ut och vakna upp av sig själv helt utvilad det är något helt fantastiskt. 

Julen har varit toppen. 
På Julafton så var jag och Gottfrid hem till min syster Diana och hennes familj. Vi kikade på Kalle och viktigast av allt, Kan du vissla Johanna. Sen så åt vi och öppnade klappar. En stund senare kom Marcus och några minuter efter kom även mamma och Viktor. Vi blev där bra länge och mysigt var det. 
Juldagen så klev jag upp tidigt och blev hämtad av pappa, som körde mig ut till Åshammar för att jobba. Jag slutade lite tidigare så jag hann hem till min andra syster My som bor i Åshammar där familjen samlats. Blev lite julklappsbyte även där, lite mat för mig som kom senare då de andra redan ätit. Var riktigt mysigt även där. 
Algot är ju min lilla gobit och jäklar va pojkig han börjar bli. Han hade fått klippt sig och sprang runt där och delade ut klapparna. Jag fick flera kramar och pussar och fick även höra att han älskar mig. Gobiten! ♥
Jag älskar min familj så enormt mycket, varenda en utav dom. ♥


Jag har också fått fin fina klappar. Finast av alla som fick mig att gråta är en form av konst kan man säga som Johannes har gjort åt mig. Jesusbananen kallar vi dem. 
Sen så har jag fått saker jag verkligen har velat haft. Igår testade jag julklappen jag fick av Marcus, Mariocart till mitt wii som bara legat och dammat i flera år, men nu jäklar ska det dammas av för fy sjutton va kul det spelet är! 

Jag hoppas ni alla har haft en toppen jul och att ni får en fin fortsättning! 
Nu ska jag forsätta kika på Gustav som går på trean, åååh allt bra  som går på teven under jul är guld värt! 

 

En dröm jag alltid har haft är att göra en roadtrip i USA. 
Nu har jag beslutat mig för att faktiskt förverkliga den drömmen. 
Men det kommer bli dyrt. Jag trodde jag kunde hålla en budget på 20.000:- men efter att ha kikat runt så ser jag att det praktiskt taget är omöjligt. Mer realistiskt är det att jag har en budget på 30.000:- - 40.000:- i budget. 
Men tur nog så får jag bo gratis (hoppas jag i alla fall) i Kalifornien eftersom jag har släkt där som jag då gärna vill träffa eftersom jag aldrig har gjort det. Men Kalifornien är stort så det kommer ju bli en och en annan hotellnatt också eftersom jag vill hinna se så mycket som möjligt.
Jag vill hinna besöka så många delstater som möjligt, framförallt vill jag besöka Texas! 
Jag vill se och uppleva så mycket det bara går. 
Jag skulle vilja vara borta hur länge som helst men jag vet att rent ekonomiskt att det inte skulle gå ihop, så jag har tänkt mig sex veckor. 
Detta innebär en jäkla massa sparande, så just nu är det mer aktuellt än någonsin för mig att hitta ytterligare ett jobb. 


Det är så mycket jag vill göra när jag är i USA. Besöka olika sevärdheter, fiska, campa, se en baseballmatch, parta, SHOPPA.
Alla som känner mig vet min förkärlek och respekt till USA. Jag älskar verkligen USA. Jag älskar allt de står för och jag längtar som sjutton för att åka dit! 

Jag håller just nu på att kolla upp hur min roadtrip skulle se ut. Jag vill nog börja i Kalifornien och ta mig vidare så jag hamnar i Texas och slutligen i Florida. Men vi får se. 
Mina planer kommer nog hamna här på bloggen i alla fall. 

Nu ska jag fortsätta kika lite sen sätta igång och städa. 
Ikväll blir det middag hos syster och imorgon blir det jobb. 
Chao!

Jag har blivit utmanad utav Tessie, så här svarar jag på några frågor.


Har du några ärr?
Ja. Flera stycken faktiskt. Några ifrån operationer och andra från skador. 
Orkar inte gå in på vart de sitter. 

 

Har du någon dålig vana?
Allt för många skulle jag vilja säga men jag kämpar för att bli av med varenda en utav dem. 

Är du beroende av något, vad?
Ja. Och för att slippa gå in närmare på vad så kan jag sammanfatta det med att jag är beroende av kickar och spänning. Så allt som ger det kan jag lätt fastna för. 


Favoritapp i mobilen?
Oj. De jag använder mest just nu är arbetsförmedlingens app, Ruzzle och träningsappar. 

Favoritbok?
Favoritbok.. Det var svårt. Jag har läst väldigt mycket böcker tidigare i mitt liv men blivit allt för få på sistone. 
En bok som jag älskade som tonåring var "Jag vill ha ett liv", om en tjej som får en ADHD diagnos. Jag läste den flera gånger och den hjälpte mig mycket. 
Pojken som kallades Det och alla de böckerna förutom sista gillar jag starkt. Även Gömda böckerna, även om det nu är något snack om att Mia inte var "på riktigt" så gillade jag dom väldigt mycket. Jag måste verkligen läsa Mias hemlighet också för att få se vad alla gnäller om. 
Paus/play var också bra även om jag inte gillade slutet. 
Äh, jag har helt enkelt läst många bra böcker så det är omöjligt att säga just en. 

Favoritfilm?
Det är samma sak här, det är omöjligt att välja en film utav flera tusen man har sett. 
Men här är några. Remember the Titans, Source Code, A Walk to Remember, American Beauty är några som det är lite mer "tanke" i. 
Get Him to Greek är nog den absolut bästa komedin jag vet. 

Om du fick en bok där hela ditt liv är skrivet från början till slut, hade du läst till slutet?

Jag förstår inte riktigt frågan? Är det som att jag skulle kunna få veta vad som händer med mig i förväg? Alltså se in i framtiden? I så fall nej. Varför skulle jag vilja det? Allra helst om jag inte kan påverka det. Det skulle vara hemskt. 

Om du hade en tidsmaskin där du kunde åka både fram & bak i tiden, vart skulle du åka?

Jag skulle åka tillbaka och se Jesus mirakel. Att få träffa honom i mänsklig form skulle vara helt magiskt. 
Sen så skulle jag åka tillbaka till den tid då min mormor var frisk, ge henne en stor kram, andas in hennes doft och bara vara med henne. 
Fram i tiden är lite svårt. Men jag skulle nog vilja åka så långt fram i tiden så att det inte handlade om vem jag blivit utan snarare hur världen blivit. Typ 100 eller 1000 år framåt, det skulle vara häftigt och rejält obehagligt allt på samma gång. 

 

Det är så olika. Detta år ska jag vara hos systers familj, äta gott och ha det trevligt. Sen så jobbar jag. 

Vad önskar du dig i julklapp?

Fred på jorden. Nä inte vet jag, en fin dag med familjen. 

Jag utmanar; Klaudia, Lina och den som vill. 

Idag höll jag på att dö. På riktigt alltså. En äkta jävla nära-döden-upplevelse!!
Hur? Ja nu hatar ju Marcus när jag nämner honom i min blogg men det struntar jag fullständigt i nu. 
Vi satt nämligen i bilen vid 9-tiden imorse, han skulle släppa av mig i hans gamla lägenhet som jag så snällt skulle hjälpa till att städa medan han åkte vidare till jobbet. 
Men på vägen, vid ungefär Dahlbomsbil i Bomhus i en alldeles för hög hastighet så skriker jag åt honom att akta en sådan där trottoarkant med flera skyltar på då han är på väg rakt emot den! Han ser den inte, väjer och får rejäl sladd på bilen, vi flyger över till andra körfältet, på väg ner i diket, över till det rätta körfältet, över till fel igen och åter rätt men åt fel håll. Där står han med fronten av bilen åt fel håll, så jag måste be han även här ta kontroll över bilen och köra rätt. Jag vet inte på huuuuuuuuuuuur många sätt jag kan räkna upp på men här är några:

1. I den hastigheten rakt på den där jävla lykstolpen/kanten hade kunnat gjort rejäl skada, även dödlig sådan! 
2. Den hastigheten i diket. 
3. Över på fel körfält som en bil kunde ha kommit på (tack och lov hände det inte) eller ännu värre en LASTBIL!!! Som väldigt OFTA åker där på grund av Korsnäs. Tack och lov för att det är lördag!
4. En bil kunde ha kommit bakom oss, vilket det gjorde fyra sekunder senare... 

Det kanske inte låter så jävla allvarligt men det var det. Sjukt allvarligt faktiskt. 
Det komiska att dom låter idioter som är "normala" som Marcus ta körkort men oss med ADHD ska dom jävlarna ha läkarintyg för att låta köra. Jag vill bara påpeka till er alla att jag vet inte hur många incidenter jag har undvikit genom att ha uppsikt när den som kör faktiskt inte har det. 

Jag hatar dåliga bilförare, och just nu så hatar jag faktiskt Marcus. Inte så där överdrivet mycket så jag skulle kväva honom med en kudde när han sover, men fruktansvärt arg är jag. 
Tur för honom så var inte Gottfrid med i bilen, för då hade en kudde i sömnen inte varit nånting i jämförelse vad jag skulle kunna ha gjort. 

Tur för honom så känner jag mig ändå relativt glad idag, säg det dock inte till honom för det här ska han få äta upp så länge han lever. 
Detta plus att jag hjälper honom att städa hans gamla lägenhet.. Snacka om att jag ska ha en jävligt dyr julklapp! 

Efter att ha varit ledig nu i en vecka så är det dags för två 12-timmarspass. 
Det hade känts mycket bättre om jag hade gjort något på mina lediga dagar mer än att ligga hemma och vara sjuk men det är sådant man får ta. 
Pappa är i alla fall snäll och kör mig till jobbet idag igen vilket gör att jag slipper kliva upp klockan fem och komma två timmar tidigare innan jag börjar. Jag längtar till lönen för då jäklar ska jag skicka in körkortstillståndet så jag får börja köra och förhoppningsvis har jag körkortet in no time.




Snart är det jul också, om det är någon därute som har missat det. ;)
Jag vet fortfarande inte hur jag ska jobba eller om jag ska jobba under julen så jag måste ringa min kollega och reda ut det idag. Julafton har jag i alla fall beslutat att fira hos min syster Diana och hennes underbara familj. 

Nä nu ska jag dricka mitt te och göra mig ordning för arbetsdagen. 
Ha en fin dag allesammans. 

Chao!

Jag på jakt efter ett nytt gym att träna på eftersom det känns en aning långt att åka till Valbo för att få svettas. 
Jag har fått tips på några olika men tyvärr så är man tvingad till att binda upp sig i 12 månader på några utav dem och det är något jag inte gillar. Jag binder helst inte upp mig alls och är jag tvingad till det så gör jag det helst max 6 månader. Så vi får se hur det blir. 
Det ser i alla fall ut som att Milo ska börja träna med mig och det känns kul att få sig en träningskompis, bara hon är beredd på att svettas och ge järnet.
Jag har lite blandade åsikter utav det här med att ha en träningskompis då jag har haft vissa som puschat, motiverat och inspirerat mig totalt medan andra har gjort den totalt raka motsatsen. 

Nu ska jag fixa lite mat och kika på tv. 
Jag är fortfarande inte frisk vilket känns galet jobbigt men det är i alla fall på bättringsvägen.


Chao!

Igår när jag vaknade upp vid fyra på natten så kände jag mig helt förstörd. Jag tog min sista ipren och sov till alarmet ringde klockan sju. Mot bättre vetande gjorde jag mig ordning, gick ut med Gottfrid och blev hämtad av Hasse (pappa) som körde mig till Åshammar. Där körde jag på med mitt 12-timmarspass vilket faktiskt gick ändå helt okej. Jag har världens bästa arbetsplats och det blev en mycket trevlig dag. 
Jag var dock tvungen att knarka ipren för att kunna stå på benen och nässpray för att kunna andas men så kan det vara.

Taxin från Åshammar var försenad så var helt garanterad på att jag skulle missa bussen, tur nog var även bussen försenad men hamnade ändå framför oss, så taxichauffören började blinka med hellysen och blinkers något busschauffören tack och lov förstod men när jag klev på så såg hon kanske inte så jäkla glad ut haha men jag kom på i alla fall vilket är det viktigaste. 

Idag mår jag inte direkt bättre. Jag vaknade klockan sex och har inte kunnat somna om. Jag har sovit oroligt, tror jag vaknade med feber, jag känner ingen smak alls när jag äter och jag känner mig allmänt dålig. 
Jag jobbar dock inte förrän på torsdag, alltså nästa vecka, så jag har god tid på mig att bli frisk i alla fall så det känns bra. 
Så idag blir det bara att vara hemma och kurera mig.
Jag ska även ta och kika på om jag hittar något intressant jobb jag kan söka, eftersom jag omöjligt kommer klara mig på 50%. Jag har i alla fall fått veta nu att tjejen jag vikarierar för fortfarande kommer vara sjukskriven så jag har jobb även januari ut, och eventuellt även februari.


Chao!

Ibland så kan jag inte låta bli att bli en aning besviken och ledsen över hur jag mer än gärna lyssnar och finns till för människor men jag känner inte riktigt att dom finns där för mig. 
Det är långt ifrån alltid jag känner så och jag är fullt medveten om att det är en känsla som många kan känna. 
Men....
När jag berättar något som är djupt smärtsamt för mig, något som tynger mig nå otroligt mycket så tycker jag inte att det är så jäkla svårt att lyssna och åtminstone försöka bry sig. Okej om man inte förstår, okej om man tycker det är helt jäkla sinnesjukt men man lyssnar och man bryr sig om man är vänner. Jag har också sett hur många av mina vänner i åratal har begått fel och misstag men jag har alltid försökt funnits där och stöttat dem oavsett hur idiotiskt och blinda jag tycker att dom är. Är det då för mycket begärt att försöka få de tillbaka när det är något som tynger än så otroligt mycket? 
Alla kan ha det jobbigt och även om jag själv har hundra miljarder saker som tynger mig så FÖRSÖKER jag åtminstone finnas till även om jag inte alltid lyckas men det viktigaste av allt är att jag försöker. 

Till något annat så är jag sjuk och lider. Jag vaknade upp imorse med rejäla problem med halsen. Nu börjar alla tecken på förkylning/influensa att visa sig. Jag svettas som en gris och som vanligt försöker jag hantera min sjukdom genom att städa. Jag tvättar och ska städa lägenheten. Byta sängkläder, damma, dammsuga, moppa, skrubba... Det är svaret på hur man botar förkylning. Hoppas jag i alla fall eftersom jag ska upp och jobba imorgon och jag har varken råd eller lust att vara hemma från jobbet. 

Något positivt innan jag avslutar detta inlägg är i alla fall att jag igår gjorde utan tvekan de godaste saffransbullarna jag någonsin har ätit! Helt jäkla perfekta blev dom och stolt är jag. Må min ugn vara från en tid då Sverige fortfarande befann sig i kriget eller något men wow va bra den är. Gamla saker är bättre helt enkelt. 

Med det sagt så ska jag fortsätta att pyssla här hemma. 
Chao!

Nu har jag suttit här en bra stund och försökt komma på vad jag ska skriva utan någon större framgång. 
Varför har det här med att blogga blivit så betydligt mycket svårare nu för tiden? 
Jag känner mig så begränsad, ingen aning om vad jag vill skriva och framförallt vad jag faktiskt kan skriva utan att såra någon eller trampa på någons tå, 
Det är en enorm skillnad från när man satt och bloggade som 15 åring och struntade fullständigt i hur andra människor upplevde det man skrev, om det upprörde eller sårade någon. 
Men nu... 10 år äldre och i alla fall något visare så blir det att man åtminstone försöker tänka lite grann innan man skriver något. 
25 år... Jag kan inte förstå att jag hunnit bli så gammal. Jag befinner mig i en extrem ålderskris känner jag. Jag vet inte alls vad jag vill i livet eller hur jag ska komma dit. Jag är så splittrad. En del utav mig vill resa, uppleva allt, en annan vill utbilda mig, jobba utomlands och en annan del vill stadga mig, skaffa familj, gifta mig och allt sådant. 
Det känns omöjligt att kombinera och med min splittring och all ambivalens så står jag still. Jag fryser och jag vet inte alls vad jag ska göra istället. Jag önskar att jag bara skulle kunna vakna upp en dag, veta exakt vad och hur jag skulle göra något och bara göra det och på så sätt hinna med exakt allt jag vill. 

Sen så vet jag att 25 år inte är någon direkt ålder och jag är medveten om att det låter en aning fjantigt när jag säger att jag blivit sååå gammal, men påtanke på allt jag vill göra så blir det de. 
Varför slösar jag bort tiden på massa strunt som egentligen inte betyder ett dugg?! 
Jag är smart, jag kan vara oerhört ambitiös så varför gör jag ingenting utav det?! 
Jag vill lära mig så många språk som möjligt flytande, jag har relativt lätt för språk men trots det så står den planen stilla och jag kan egentligen inte begripa varför. 
Förr trodde jag att min brist på att uföra saker och ting berodde på rädslan att misslyckas men på sistone har jag insett att det inte är på grund utav det, för om jag åtminstone försöker så har jag åtminstone försökt oavsett resultat. Jag predikar gärna, hjälper gärna andra till att fullfölja sina drömmar men själv står jag kvar och trampar och jag kan verkligen inte förstå varför. 
Ibland tror jag det inte beror på rädslan att misslyckas utan att faktiskt lyckas. 
Att jag vågar resa runt, lever livet, möter nya intressanta människor, utbildar mig till det jag vill, jobbar i de länder jag vill, lär mig så otroligt många språk jag bara kan, bildar den familj som jag så länge drömt om och inser att jag inte är nöjd.. Att jag trots det vill ha mer. För det vet jag av tidigare erfarenheter att jag sällan blir nöjd och tanken utav det skrämmer mig en aning. 

Sen så har jag extremt svårt att välja. Står jag inför ett val där jag ska välja mellan två saker så blir det att jag på något sätt lyckas ta båda. Så hur väljer jag vad jag ska börja med som förändrar mitt liv? 
Det är egentligen det avgörande. HUR väljer jag och VAD väljer jag. När jag väl gjort det valet, så kan nog allt bara flyta på. Men det är just valet jag har svårt att göra. 

Jag brukar ogilla kommentarer som jag gärna kört med själv om att nästa år ska bli mitt år. Att människor bara kan ge löften till sig själv vid årskiftet och som de sällan i alla fall håller. 
Men för mig så handlar det inte om att börja 2014 med mitt "nya" liv utan det har pågått hela detta år, och väldigt extremt de senaste månaderna. Mina tankar bara flyger fram och jag försöker få ordning på allt. Bestämma mig för vad jag vill göra och hur jag ska göra det och framförallt finna mod till att försöka. 
2014 kan bli ett tufft år, ett roligt år, ett sorgset år eller vad det nu kan bli. Men det ska bli mitt år. Ett år då jag faktiskt kommer underfund med vad jag vill göra och faktiskt gör det. Oavsett vad någon annan säger, oavsett hur mycket tvivel en annan människa försöker intala mig. 

Jag har alltid varit en allt eller inget person och jag har under en längre tid i mitt liv blivit kritiserad på grund av det, att så kan man inte vara. Men jag har en sak att säga er och det är fuck you! 
För det är eran "lagomhet" som fått mig att tvivla på allt. På mina drömmar, ambitioner och tron på att jag faktiskt kan göra vad jag vill så länge jag gör det. 
Jag tycker det inte är något fel att vara en människa som satsar allt och inte gör något halvhjärtat. Jag tycker inte att det är något fel med att vara ambtitiös och ha drömmar. 
För även om jag crashar totalt eller om jag lyckas fullt så har jag kommit längre än er, för jag har gjort valet att leva. 
Så det är valet jag gör, jag väljer valet att leva och genom att leva så ska jag göra allt jag faktiskt känner att jag vill. 
Nu är det på tiden att jag snackar mindre och gör mer för det är så jag vill ha det. Jag vill inte göra planer som aldrig blir av. 

Nu blev det här blev en alldeles förvirrande och rörig text men det är morgontankar a la Bella. 
Är det inte fantastiskt att man genom en text kan gå från klarhet till klarhet? Inte nödvändigtvis genom att läsa den, men genom att skriva. Att börja hur förvirrad som helst men när man skriver sista ordet så vet man exakt hur man vill ha sitt liv. 
Nu vet jag inte hur exakt jag vill ha mitt liv heller, men jag känner att hungern efter livet vaknar mer och mer till liv och det är en fantastisk känsla. 

Chao! 

Snabb uppdatering. 
Jag lever. 


Nu ska jag fortsätta göra det jag gjort hela dagen, kika på serien Awkward. 
Chao!