Godmorgon världen! 
Är det verkligen ingen mer än jag i vårat avlånga land som tycker att det känns fantastiskt att det börjar bli höst? 
Jag älskar ju nämligen att promenera och det är ingenting jag klarar av när solen lyser så starkt så att man känner sig som en stor svettpöl när man går omkring. 
Nä, hösten är verkligen fantastisk för motion and I löööööve it! ♥

Idag är det fredag och jag tänkte alldeles strax försöka finna kraft till att ta mig till gymmet. 
Sen så måste jag städa här hemma, hur det nu än ska gå då det mesta ligger i olika sorteringshögar. 
Måste ner till tvättstugan och boka tvätttid med. 

Imorgon så ska jag till Åshammar för att hjälpa till att måla hus. 
Troligen så sover jag över där så systeryster kan skjutsa in mig till tåget på söndag då jag ska till Hudiksvall för arbetsintervju. Jag börjar bli mer och mer nervös inför den. Jag vill så gärna att allting ska gå bra för jag behöver verkligen detta jobb, jag VILL ha detta jobb då jag inte kan se ett bättre jobb just nu för mig. 
Jag dömer ingen som jobbar med telemarketing, jag beundrar snarare dem som orkar med det. Men för mig så skulle det vara svårt att ha ett arbete som jag inte finner ett dugg meningsfullt. Är mitt hjärta inte där så kan jag omöjligt göra ett bra arbete. Jag trivs med att hjälpa människor, att få använda både kropp, hjärna och själ och kunna växa som människa i mitt arbete. 

Sen så är jag i sådant desperat behov till att vara social!
Igår morse så stannade jag först och pratade med min ena granne på väg till köpis hur länge som helst. På köpis stötte jag på min kusin och min "moster" och stod och pratade med dem i en evighet. 
Mot kvällen när jag skulle ta en kvällspromenad så träffade jag på ytterligare en granne, någon man vanligtvis undviker... Men då jäklar stod jag kvar FRIVILLIGT och pratade. Haha, hur desperat efter att få prata är jag då egentligen?! :P 
Samtidigt så känns det så otroligt skönt att jag börjar bli "mig själv igen". Då jag länge känt, allra helst efter mormor gick bort att jag undvikit människor, jag som annars är en väldigt social människa. 

Men ah, det börjar kännas bättre. 
Livet i allmänhet börjar kännas bättre, trots att det är rätt upp och ner så känns det som att jag har en kontroll jag tidigare har saknat. Ibland behöver en människa nå botten så att man sedan kan resa på sig starkare. 
Allt handlar bara om att inte ge upp, vilket vi tyvärr gör alldeles för lätt. Vilken tur att vi var smartare som barn. Tänk om vi hade gett upp alla gånger vi fall när vi försökte lära oss att gå? Tur nog var vi alldeles för envisa och rent ut sagt smartare än vad vi är som vuxna. För då reste vi på oss och försökte gång på gång, oavsett hur mycket vi ramlade och slog oss och till slut nådde vi vårat mål och när vi gjorde det så utvecklade vi våra mål. Först några steg, sen några steg till, det gick vingligt men till slut bra. Efter vi lärde oss att gå beslutade vi oss för att springa och helt plötsligt kunde vi det också. Hur skulle det ha sett ut om vi alla beslutade oss som barn att bara för att vi ramlade en gång så skulle vi inte resa oss upp igen? Skrämmande tanke. 
Så.. Jag vill bli mer som mitt yngre jag. Barnet som inte gav sig. Så vill jag leva mitt liv. Nyfiken av kunskap och alla möjligheter. Se möjligheterna och inte hindren. Jag vill resa på mig om jag faller, jag vill förbättras i allt jag gör. Jag vill kunna se mina misslyckanden som försök och förbättra dem tills jag når mina mål. 

Nåväl, nog med filosofandet så här på morgonen. 
Nu åker träningskläderna på. 
Chao!