Det är så mycket som händer så jag hinner inte ens skriva allt. 
Men igår hade jag en helt underbar dag. Går inte riktigt att beskriva men jag var så lycklig hela dagen. 
Jag fick underbara nyheter igår.  En människa som står mig väldigt nära har under många års tid nu mått väldigt dåligt, nu har personen äntligen börjat må bättre och det känns toppen. 

Igår hade jag dessutom nästan namnsdag (det var Isabella men jag stavas Isabelle) men det får räknas. 
Hur som helst så blev jag överraskad med blombud och det gjorde mig otroligt glad. En superfin bukett, en vas till och en söt liten nalle som jag döpte till Lenny. ;) 

På tisdag ska jag till Göteborg och få känna på yttterligare lite vardagslyx då jag ska bo i en master suite och ha utsikt över hela Göteborg. Värre kan man ha det. 

Strax ska jag iväg till jobbet men jag jobbar "bara" kl 9-21. Att få slippa natten är underbart. 
Imorgon kommer Gottfrid hem, Marcus skulle eventuellt komma förbi och passa honom några timmar så jag kunde ta mig in till Sandviken och dricka lite vin med min underbara vän Nettan. 

Jag har tänkt flera gånger att jag ska dela med mig utav lite bilder då det ser lite trist ut med inlägg som saknar bilder vilket typ alla mina inlägg gör men nu är det så här att sedan jag bytte telefon till min s5 så har mitt dropbox börjat strula, inga av mina bilder förs automatiskt över så jag måste kolla upp hur jag gör det. 
Men jag bjuder på en liten bild från insta på mina fina blommor i alla fall. ;)


Med det så önskar jag alla en trevlig fredag. 
Chao!

Hur kan något som känns så jäkla rätt vara så fel?!
Alla tankar och känslor bara snurrar inom mig och jag vet inte alls hur jag ska hantera dem. 
Tidigare idag när jag låg i den underbara säng i min dubbelsvit som jag spenderat natten i så var jag riktigt lycklig. Sen tog jag tåget hem och alla tankar hann i kapp mig med rekordfart. 

Jag hatar ibland att jag är som en känslobomb. En bomb av alla möjliga känslor. Kärlek, hat, glädje, sorg... 
Jag känner allt så extremt starkt. Jag vill kunna stänga av eller åtminstone inte känna allt så himla starkt. 
Jag vet inte ens vad jag känner och det gör mig bara mer förvirrad än vad jag redan är. 

Trots min förvirring så är jag klar i huvudet på första gången på flera månader. Jag tänker klart och kanske är det exakt det som skrämmer mig så mycket. Alla de känslor jag så länge lyckats lagt lock på, och på mitt sätt hantera, har nu hunnit ifatt mig... Varenda liten jäkla tanke och känsla. Och ändå... I all sin röra så är jag faktiskt lycklig. Kanske är det de som skrämmer mig mest?