Igår var en dag full med alla möjliga sorts känslor. 

Igår åkte min syster My in med ambulans till akuten med svår huvudvärk. 
Jag, min andra syster Diana och min Gudson Josef åkte dit för att kolla till henne och då kom läkaren med beskedet att hon har hjärnhinneinflammation för andra gången. 
Vi stannade där ett tag innan vi åkte hem till Diana där jag blev bjuden på mat. Riktigt gott. 

Innan maten skulle vi dock handla, Josef stannade tack och lov hemma. 
När vi kommer med bilen på väg hem så ser vi hur en katt ligger på andra körbanan och kommer inte därifrån, antingen hade det hänt något med ryggen eller med bara tassarna men sen kom det en till bil och ingen av oss såg om den träffade missen eller inte. Jag skriker att syrran ska stanna bilen medans jag försöker få av mig bältet. Men syrran kan inte stanna just där då det är 70 väg men idioter kör betydligt fortare så vi åker en bit till. Tack och lov fick jag inte upp bältet först för då hade jag hoppat ut ur den snabba farten. Räckte att jag hoppade ut i den hastighet vi senare var i och sprang så gott jag kunde med min hemska hals och flip-flops. 
Jag springer rakt ut över gatan utan att tänka mig för, min ADHD är jag för det mesta tacksam över men inte nu, inte när jag faktiskt kunde ha dött själv då lastbilar och allt kom i väldigt hög hastighet. 
När jag kommer fram så ligger denna vackra misse där, helt livlös och det rinner blod ur mun och näsa.
Syster och min svåger kom gåendes och jag bad dom springa för jag visste inte vad jag skulle göra. 
Jag stod kvar mitt i vägen och viftade aggressivt bort bilar och lastbilar som kom åkandes, kan inte förstå hur jag vågade. Men allt jag kunde tänka var, att oavsett om missen var död så skulle han eller hon inte bli mosad. Dess ägare skulle få ha möjlighet att känna igen sin familjemedlem. 
En man och en yngre pojke kommer fram och syster och svåger med. 
Jag undrar med gråten i halsen vem som kör på en misse men inte stannar. Mannen som kom sa alldeles skakis att det var han, men grejen var att vi såg dom komma EFTER katten redan låg där, så det var inte dom från första början men det kan mycket väl ha varit dom som kom igen. De drog katten åt sidan och försökte ringa polisen men polisen dök upp av sig själv och tog reda på den lilla missen. 
Jag har aldrig sett ett djur dö på det sättet. Jag plågas av bilden. Denna vackra katt.. 
Varför i helvete ska folk köra så fort?!!! 
Varför finns det ens en väg med 70 där det finns hus, barn och husdjur?! 
och varför kan inte folk ens hålla en hastighet som redan är så pass hög?!! 

Jag blir så ledsen på mänskligheten hur man bara kan köra på någons husdjur, någons familjemedlem och bara åka därifrån. 
Jag var så tacksam över att mina två systersöner som är sådana enorma djurvänner inte var med och såg detta. De hade inte kunnat sova efteråt. 
Jag hoppas verkligen att polisen hittade ägarna till katten. Så att de åtminstone får veta vad som hände, att de får sörja. 

När vi kom hem till syster igen så var jag alldeles skakis. 
För första gången var jag tacksam att Kent tar tid på sig att laga mat för jag var verkligen inte på humör för att äta. 
Först sjukhusbesök, sen detta.. Jag kände mig lortig trots att jag inte ens hade rört missen. 
Jag skrubbade händerna flera gånger...

Josef kom och gav mig en kram, vi hade inte sagt vad som hade hänt och gjorde inte det heller men som alltid så ser dessa barn när jag behöver en kram. Deras otroliga kärlek är något utanför denna värld. 
Jag klappade deras katter. Skyggis, Fluffy och Gullis och läxade upp dom att hålla sig borta från vägar. 

Trots denna hemska upplevelse så kunde jag skratta och le under dagen. 
Denna fantastiska familj som min syster skapat gör allt möjligt och jag älskar varenda en i den. 
Min syster, min svåger och deras underbara barn, Josef och Johannes. ♥

Livet är fortfarande rätt så upp och ner för mig när det kommer till mycket. Men jag hoppas och jag ber om en positiv förändring.
Alldeles nyligen fick jag ett glädjerus i alla fall som gör att det känns liiiiite enklare. 
Dessutom så är jag så tacksam över det jag har. Tacksam över mina vänner och min för det mesta väldigt kärleksfulla familj. 

Halsen min värker dock. 
Känns som jag har fått en pingisboll nerkörd i halsen. Så jag undviker gymmet.. Trots att jag verkligen vill och behöver komma dit. Rastlösheten gör mig galen, och ibland även väldigt väldigt arg! 
Men ska försöka komma ut på en långpromenad senare idag med Niklas i alla fall, tur att man har en fantastisk granne kvar nu när Jessica har lämnat mig och Valbo för Sundsvall. 

Öhm, har egentligen inget mer att skriva just nu. 
Måste verkligen ta tag i hemmet nu, ser inte bra ut här hemma. 

Tja!

Igår kom en del av sanningen fram och jag undrar vem det är jag har levt med det senaste året. 
Vem är det jag har ansträngt mig så otroligt för att ha en framtid med?
Igår var dagen då jag verkligen beslutade mig för att bryta all kontakt med Marcus. 
Att ha honom i mitt liv har bara blivit en plågsam historia. 
Alla lögner, otrevligheter, minnen osv.. Det har blivit för mycket för mig. 
Jag skulle ljuga om jag inte skulle säga att jag kommer sakna honom, att en del av mig fortfarande älskar honom. 
Men grejen är att i snart två år så har jag gått runt och saknat mig själv, och nu känner jag hur jag sakta men säkert är på väg att hitta mig själv igen och det känns bara så otroligt bra. 

Jag hoppades på att det aldrig skulle bli så här, men tyvärr så blev det så ändå. 
Ibland måste man inse att även om man älskar någon, så måste man älska sig själv mer. 

Idag ska jag umgås med Krista och jag ser grymt framemot det. 
Jag hoppas på en bättre dag än de två senaste. 


Tja!

Igår flyttade Petrus ut. Känns trist på ett sätt men samtidigt skönt. 
Visst vi har haft det roligt och så och rent ekonomiskt så är det ju kaos men samtidigt så känns det befriande. 
För nu kan jag göra exakt vad jag vill i mitt hem utan att behöva bry mig om någon annans känslor och framförallt så kan jag fokusera på vad jag vill, med att flytta till mindre och resa för att jobba på ett helt annat sätt. 
Så nu den närmsta tiden så ska jag söka jobb och Norge känns då väldigt aktuellt. 

Idag är jag barnvakt till min systerson Algot som ligger i sovrummet och sover. 
Vi har varit och träffat övriga familjemedlemmar på Valbobadet, vi har lekt och skojat och haft det mysigt. 
Jag älskar mina systersöner så otroligt mycket, vad vore jag utan er och eran kärlek?

Marco ringde även idag. Vi kom hem från Ibiza för exakt en vecka sedan och vi har båda ångest över att vara hemma. Så... Om jag hittar ett jobb och Marco kan fixa om lite med sitt så lutar det åt 10 fantastiska dagar i Gran Canaria i september. Som jag längtar! (:
Jag är så otroligt tacksam över att ha hittat en sådan fantastiskt rolig vän som Marco. Som faktiskt inte bara år efter år säger att vi ska resa utan som faktiskt fixar så vi faktiskt gör det också, otroligt uppfriskande jämfört med övriga vänner som är bra på sina vis men som kanske inte alltid är så taggade på att göra saker, ser hinder istället för lösningar och så. 

Jessica har flyttat nu också! :(
Men det är riktigt bra tågförbindelser mellan Gävle och Sundsvall så ser inga större hinder med att vi kan ses den närmsta framtiden. Antingen att jag åker upp dit eller att hon kommer ner hit! (: 

Hm... finns det något mer jag kan skriva nu?
inte vad jag kommer på i alla fall, men kan åtminstone bjuda på någon bild. 
Ska försöka fixa ut några från Ibiza sen med! (: 


Oj, jo en sak har jag att tillägga. 
Jag är tacksam för livet och för de vänner som faktiskt finns där. 
Jag har några som inte ens kan fråga hur jag mår, som är fullt upp med att döma än istället, sen så finns det dem, som Krista.. Som kommer med bilen sent på kvällen för att låna ut en bok till mig och lyssna på mina känslor efter att ha hört mig ledsen på telefon. Tack till dig Krista och tack även till er andra som faktiskt åtminstone kan fråga, "Hej Bella, hur mår du?" Kanske inte så självklart som man kan tycka. 

Sedan jag kom hem till Sverige så har jag fått enorma sömnsvårigheter. 
Jag kan lyckas somna runt 6 på morgonen men sover då väldigt oroligt och vaknar flera gånger. 

Dessutom så har jag börjat tänkt på exakt allt. 
Känns som jag glider ifrån omvärlden samtidigt som jag är på väg tillbaka till den. 
Låter säkert helt obegripligt men det är exakt hur mina känslor är just nu. 

>Jag har dessutom börjat tänkt på mormor väldigt mycket på senaste. 
Alla minnen kommer fram när jag minst anar det och närsomhelst kan tårarna börja rinna ner från mina kinder. 

Jag känner mig så jävla ensam fast jag alltid har människor omkring mig så jag knappt kan andas. 
Jag tvivlar mer och mer på min tro och även om jag flera gånger funderat på att gå iväg på en högmässa så har det aldrig blivit av. 

Sen så känslan... Den hemska känslan över att vara sviken kommer som en kraft. 
Jag känner mig sviken av vissa vänner, av människor som tidigare sagt hur mycket dom älskar mig, 
Jag tänker på mitt tidigare misslyckade förhållande och att efter ikväll så känns alla jävla ord som en stor lögn.
Jag känner att livet sviker mig, att Gud sviker mig och att jag sviker mig själv.


Jag tänker på om det är dags att bryta med vissa människor helt från ens liv. 
Jag tänker på hur mycket jag ansträngt mig, hur jag trots en djup depression gjort allt för att försöka umgås med människor, inte ens mina vänner för att senare i alla fall bara bli dömd och hatad. 
Jag tänker på hur jag längtade och hoppades under hela mitt förhållande på att få åka iväg på någon minisemester med mitt ex men hur det aldrig blev av, hur tiden aldrig fanns, hur jobbet var viktigare.. 
Men nu går det allt... Men då får jag inte följa med iaf trots vi ska vara vänner..
Jag känner mig så jävla sårad. Så äckligt jävla sårad.

Jag funderar på att ta mormors efternamn som hon hade som ogift. 
Jag funderar på jobb, hur tusan jag ska göra nu.. Ska jag flytta? isf vart? bo kvar? satsa på universitet? 

Jag 


Jag vill bara be alla tankar som snurrar att försvinna och hålla käften så jag kan sova men det funkar inte.


Äh fuck it,