Ibland så kan jag inte låta bli att bli en aning besviken och ledsen över hur jag mer än gärna lyssnar och finns till för människor men jag känner inte riktigt att dom finns där för mig. 
Det är långt ifrån alltid jag känner så och jag är fullt medveten om att det är en känsla som många kan känna. 
Men....
När jag berättar något som är djupt smärtsamt för mig, något som tynger mig nå otroligt mycket så tycker jag inte att det är så jäkla svårt att lyssna och åtminstone försöka bry sig. Okej om man inte förstår, okej om man tycker det är helt jäkla sinnesjukt men man lyssnar och man bryr sig om man är vänner. Jag har också sett hur många av mina vänner i åratal har begått fel och misstag men jag har alltid försökt funnits där och stöttat dem oavsett hur idiotiskt och blinda jag tycker att dom är. Är det då för mycket begärt att försöka få de tillbaka när det är något som tynger än så otroligt mycket? 
Alla kan ha det jobbigt och även om jag själv har hundra miljarder saker som tynger mig så FÖRSÖKER jag åtminstone finnas till även om jag inte alltid lyckas men det viktigaste av allt är att jag försöker. 

Till något annat så är jag sjuk och lider. Jag vaknade upp imorse med rejäla problem med halsen. Nu börjar alla tecken på förkylning/influensa att visa sig. Jag svettas som en gris och som vanligt försöker jag hantera min sjukdom genom att städa. Jag tvättar och ska städa lägenheten. Byta sängkläder, damma, dammsuga, moppa, skrubba... Det är svaret på hur man botar förkylning. Hoppas jag i alla fall eftersom jag ska upp och jobba imorgon och jag har varken råd eller lust att vara hemma från jobbet. 

Något positivt innan jag avslutar detta inlägg är i alla fall att jag igår gjorde utan tvekan de godaste saffransbullarna jag någonsin har ätit! Helt jäkla perfekta blev dom och stolt är jag. Må min ugn vara från en tid då Sverige fortfarande befann sig i kriget eller något men wow va bra den är. Gamla saker är bättre helt enkelt. 

Med det sagt så ska jag fortsätta att pyssla här hemma. 
Chao!