LIVET ÄR INTE SOM JAG HOPPATS PÅ
Sedan jag kom hem till Sverige så har jag fått enorma sömnsvårigheter.
Jag kan lyckas somna runt 6 på morgonen men sover då väldigt oroligt och vaknar flera gånger.
Dessutom så har jag börjat tänkt på exakt allt.
Känns som jag glider ifrån omvärlden samtidigt som jag är på väg tillbaka till den.
Låter säkert helt obegripligt men det är exakt hur mina känslor är just nu.
>Jag har dessutom börjat tänkt på mormor väldigt mycket på senaste.
Alla minnen kommer fram när jag minst anar det och närsomhelst kan tårarna börja rinna ner från mina kinder.
Jag känner mig så jävla ensam fast jag alltid har människor omkring mig så jag knappt kan andas.
Jag tvivlar mer och mer på min tro och även om jag flera gånger funderat på att gå iväg på en högmässa så har det aldrig blivit av.
Sen så känslan... Den hemska känslan över att vara sviken kommer som en kraft.
Jag känner mig sviken av vissa vänner, av människor som tidigare sagt hur mycket dom älskar mig,
Jag tänker på mitt tidigare misslyckade förhållande och att efter ikväll så känns alla jävla ord som en stor lögn.
Jag känner att livet sviker mig, att Gud sviker mig och att jag sviker mig själv.
Jag tänker på om det är dags att bryta med vissa människor helt från ens liv.
Jag tänker på hur mycket jag ansträngt mig, hur jag trots en djup depression gjort allt för att försöka umgås med människor, inte ens mina vänner för att senare i alla fall bara bli dömd och hatad.
Jag tänker på hur jag längtade och hoppades under hela mitt förhållande på att få åka iväg på någon minisemester med mitt ex men hur det aldrig blev av, hur tiden aldrig fanns, hur jobbet var viktigare..
Men nu går det allt... Men då får jag inte följa med iaf trots vi ska vara vänner..
Jag känner mig så jävla sårad. Så äckligt jävla sårad.
Jag kan lyckas somna runt 6 på morgonen men sover då väldigt oroligt och vaknar flera gånger.
Dessutom så har jag börjat tänkt på exakt allt.
Känns som jag glider ifrån omvärlden samtidigt som jag är på väg tillbaka till den.
Låter säkert helt obegripligt men det är exakt hur mina känslor är just nu.
>Jag har dessutom börjat tänkt på mormor väldigt mycket på senaste.
Alla minnen kommer fram när jag minst anar det och närsomhelst kan tårarna börja rinna ner från mina kinder.
Jag känner mig så jävla ensam fast jag alltid har människor omkring mig så jag knappt kan andas.
Jag tvivlar mer och mer på min tro och även om jag flera gånger funderat på att gå iväg på en högmässa så har det aldrig blivit av.
Sen så känslan... Den hemska känslan över att vara sviken kommer som en kraft.
Jag känner mig sviken av vissa vänner, av människor som tidigare sagt hur mycket dom älskar mig,
Jag tänker på mitt tidigare misslyckade förhållande och att efter ikväll så känns alla jävla ord som en stor lögn.
Jag känner att livet sviker mig, att Gud sviker mig och att jag sviker mig själv.
Jag tänker på om det är dags att bryta med vissa människor helt från ens liv.
Jag tänker på hur mycket jag ansträngt mig, hur jag trots en djup depression gjort allt för att försöka umgås med människor, inte ens mina vänner för att senare i alla fall bara bli dömd och hatad.
Jag tänker på hur jag längtade och hoppades under hela mitt förhållande på att få åka iväg på någon minisemester med mitt ex men hur det aldrig blev av, hur tiden aldrig fanns, hur jobbet var viktigare..
Men nu går det allt... Men då får jag inte följa med iaf trots vi ska vara vänner..
Jag känner mig så jävla sårad. Så äckligt jävla sårad.
Jag funderar på att ta mormors efternamn som hon hade som ogift.
Jag funderar på jobb, hur tusan jag ska göra nu.. Ska jag flytta? isf vart? bo kvar? satsa på universitet?
Jag
Jag vill bara be alla tankar som snurrar att försvinna och hålla käften så jag kan sova men det funkar inte.
Äh fuck it,
Kommentarer
Trackback
