Igår var en dag full med alla möjliga sorts känslor. 

Igår åkte min syster My in med ambulans till akuten med svår huvudvärk. 
Jag, min andra syster Diana och min Gudson Josef åkte dit för att kolla till henne och då kom läkaren med beskedet att hon har hjärnhinneinflammation för andra gången. 
Vi stannade där ett tag innan vi åkte hem till Diana där jag blev bjuden på mat. Riktigt gott. 

Innan maten skulle vi dock handla, Josef stannade tack och lov hemma. 
När vi kommer med bilen på väg hem så ser vi hur en katt ligger på andra körbanan och kommer inte därifrån, antingen hade det hänt något med ryggen eller med bara tassarna men sen kom det en till bil och ingen av oss såg om den träffade missen eller inte. Jag skriker att syrran ska stanna bilen medans jag försöker få av mig bältet. Men syrran kan inte stanna just där då det är 70 väg men idioter kör betydligt fortare så vi åker en bit till. Tack och lov fick jag inte upp bältet först för då hade jag hoppat ut ur den snabba farten. Räckte att jag hoppade ut i den hastighet vi senare var i och sprang så gott jag kunde med min hemska hals och flip-flops. 
Jag springer rakt ut över gatan utan att tänka mig för, min ADHD är jag för det mesta tacksam över men inte nu, inte när jag faktiskt kunde ha dött själv då lastbilar och allt kom i väldigt hög hastighet. 
När jag kommer fram så ligger denna vackra misse där, helt livlös och det rinner blod ur mun och näsa.
Syster och min svåger kom gåendes och jag bad dom springa för jag visste inte vad jag skulle göra. 
Jag stod kvar mitt i vägen och viftade aggressivt bort bilar och lastbilar som kom åkandes, kan inte förstå hur jag vågade. Men allt jag kunde tänka var, att oavsett om missen var död så skulle han eller hon inte bli mosad. Dess ägare skulle få ha möjlighet att känna igen sin familjemedlem. 
En man och en yngre pojke kommer fram och syster och svåger med. 
Jag undrar med gråten i halsen vem som kör på en misse men inte stannar. Mannen som kom sa alldeles skakis att det var han, men grejen var att vi såg dom komma EFTER katten redan låg där, så det var inte dom från första början men det kan mycket väl ha varit dom som kom igen. De drog katten åt sidan och försökte ringa polisen men polisen dök upp av sig själv och tog reda på den lilla missen. 
Jag har aldrig sett ett djur dö på det sättet. Jag plågas av bilden. Denna vackra katt.. 
Varför i helvete ska folk köra så fort?!!! 
Varför finns det ens en väg med 70 där det finns hus, barn och husdjur?! 
och varför kan inte folk ens hålla en hastighet som redan är så pass hög?!! 

Jag blir så ledsen på mänskligheten hur man bara kan köra på någons husdjur, någons familjemedlem och bara åka därifrån. 
Jag var så tacksam över att mina två systersöner som är sådana enorma djurvänner inte var med och såg detta. De hade inte kunnat sova efteråt. 
Jag hoppas verkligen att polisen hittade ägarna till katten. Så att de åtminstone får veta vad som hände, att de får sörja. 

När vi kom hem till syster igen så var jag alldeles skakis. 
För första gången var jag tacksam att Kent tar tid på sig att laga mat för jag var verkligen inte på humör för att äta. 
Först sjukhusbesök, sen detta.. Jag kände mig lortig trots att jag inte ens hade rört missen. 
Jag skrubbade händerna flera gånger...

Josef kom och gav mig en kram, vi hade inte sagt vad som hade hänt och gjorde inte det heller men som alltid så ser dessa barn när jag behöver en kram. Deras otroliga kärlek är något utanför denna värld. 
Jag klappade deras katter. Skyggis, Fluffy och Gullis och läxade upp dom att hålla sig borta från vägar. 

Trots denna hemska upplevelse så kunde jag skratta och le under dagen. 
Denna fantastiska familj som min syster skapat gör allt möjligt och jag älskar varenda en i den. 
Min syster, min svåger och deras underbara barn, Josef och Johannes. ♥