Igår fyllde jag 25 år och jag önskar att jag kunde säga att det var en trevlig dag men det var det långt ifrån. 
Själva firandet med familjen har vi skjutit upp tills på lördag något som var mitt önskemål så det gör ingenting. 
Men... En person som jag står nära började bråka på mig och betedde sig som en riktigt jävla psykopat som rymt från dårhuset och då överdriver jag inte det minsta utan snarare tvärtom! 
Jag åker iväg till jobbet alldeles gråtfärdig och vet inte alls hur jag ska kunna samla mig men jag lyckas på något sätt i alla fall. Där blir jag firad. Jag blir bjuden på tårta, godis, glass och dessutom så får jag en liten present. En söt liten glasfisk och dessutom kramar från min brukare. Det var det som var det trevliga på min födelsedag, att få jobba. Det säger rätt mycket hur bra jag trivs på mitt arbete. 

Något annat som var positivt var alla fina gratulationer som jag fick av mina vänner och min familj. 
Men något som gjorde jäkligt ont och som har gjort mig nå oerhört besviken är att min såkallade pappa och farfar inte ens kom ihåg min födelsedag! Detta var något jag misstänkte redan från början eftersom jag har haft mina aningar om att det är farmor som gick bort i år som har haft koll på sådant och mycket riktigt... Inte ens ett samtal fick jag från någon utav den, hur faaaaan kan man glömma bort sin enda dotters födelsedag?! Som dessutom fyller 25år?!!!! Snälla kan någon förklara det för mig?!
De kan åka ner till Stockholm och fira min kusin men jag får inte ens ett samtal. Jag tycker det säger rätt mycket om hur lite jag betyder för denna "familj"... Jag är så oerhört ledsen, förbannad och framförallt besviken! Dom har sårat mig nog genom åren. Jag kommer aldrig glömma när jag var så stolt över att fylla 10 år, och jag får ett gratulationskort där det står "Grattis på 9-årsdagen." Men då kom dom i alla fall ihåg min födelsedag, det är mer än vad dom gjorde nu.
Jag skulle aldrig glömma mina barns födelsedag. ALDRIG!! Om jag så var dement så skulle jag göra på alla sätt för att komma ihåg det. Men vad förväntar jag egentligen av någon som aldrig har varit mycket till förälder till att börja med. 
Det är tur att jag har en familj, en RIKTIG familj som faktiskt älskar mig och finns där för mig och som faktiskt kommer ihåg dagen då jag föddes. 

Nå väl.. 
Jag ska ringa min idiot till far och säga att jag ska ha hem Gottfrid tills helgen i alla fall eftersom jag fyllde år igår och ska bli firad av familjen och det här med familjen ska jag betona så jävla hårt som det bara går! 

Hoppas ni alla får en trevlig dag. 
Chao!