Jag kan inte sluta tänka på M och tankarna kring honom växer starkare desto mer klockan tickar in mot natten. 
Jag har inte sovit i våran helt underbara säng sedan han flyttade ut. Jag kan helt enkelt inte. Den stora dubbelsängen känns för stor, rummet känns så kallt och det känns som väggarna trycks ihop. 
Jag måste nog erkänna att jag saknar nog honom grymt mycket mer än vad han saknar mig. Åtminstone så verkar han kunna hantera det bättre.
Han låter glad, han ser bra ut, han luktar gott... 
Det är verkligen otroligt jobbigt när man inser att man mött varandra i helt fel tillfälle i livet. Han är fullt upptagen i sitt och jag i mitt. Trots det så älskar jag honom rejält. 
Jag vet att en dag så kommer han vara ett fint minne, en dag kommer jag sitta med min man och med våra vackra barn och minnas mannen som verkligen var mitt första riktiga förhållande. Jag kommer tänka tillbaka och hoppas att han har det bra och är lycklig. 
Men just nu rinner tårarna ner från min kind.. Just nu värker det i bröstet och saknaden och längtan efter hans närhet är enorm.