Då var Alla ♥ dag över och kan knappast säga att den slutade bra. 
Den har varit mysig till stor del. Tapas, blommor, chokladdoppade jordgubbar, champagne, snacks, filmer osv.. 
Men den slutade i total kaos! Med massor av skrik, bråk, saker som kastades, ord som spyddes fram och spottning i ansikte. Allt på grund av "frustatrion" över en sak som jag inte ens brydde mig om men som jag ändå fick ta all konsekvens för. Jag har aldrig sett en människa flippa och slänga ur sig så mycket anklagelser. Vidrigt. 

Jag är långt ifrån Guds änglabarn själv, men denna gång var jag faktiskt totalt oskyldig. 
Jag kunde bara stå helt häpnad och se hur en fin kväll förvandlades till en hemsk mardröm. 
Det var med ren rädsla jag fick se denna förvandling.

Det fick mig att tänka en del.. 
Även om det inte var jag som satte igång allt detta, även om jag faktiskt inte var delaktig alls så fick det mig att fundera på en person jag verkligen har flippat till. N.. 
Jag kan inte förstå hur jag i det förflutna har kunna låta all min frustration gått ut över honom. 
Jag tror seriöst det är farligt att älska en person för mycket. Att älska någon överhuvudtaget. 
För blir man sårad så kan man flippa så starkt. Blir man frustrerad så måste den frustrationen riktas någonstans. 
Får man veta att personen ljugit för en så blir man så arg för man blir så sårad så man vet inte alls hur man ska kunna hantera den "sorgen". Man känner sig maktlös och ingen människa vill känna sig så. 
Just med N så kände jag mig maktlös stortsett hela tiden. 
Jag svalde hans lögner utan att ens tänka efter. Jag kände något så otroligt starkt för honom och jag trodde att han gjorde detsamma för mig. När det visade sig att allt det bara varit en lögn så brakade liksom hela min värld nästan sönder.
Jag har på sistone insett att jag inte rett ut den delen med mig själv. Jag kommer aldrig någonsin kunna fungera i ett förhållande eller kunna älska igen på riktigt förrän jag rett ut de känslor jag känner för honom. 
Varenda gång jag ser honom så slår mitt hjärta ett extra slag. Jag känner som jag vill fly trots att mina ben viker sig och jag blir totalt förlamad. Trots alla dessa år så känner jag likadant än. Trots alla hemska saker jag än har sagt till honom så vill jag honom bara väl. Trots allt så vill jag bara att han ska se på mig på samma sätt som jag ser/såg på honom. 
Jag känner mig så galet patetisk som efter så här många år fortfarande tänker på en kille som säkerligen inte har lagt många sekunder på att tänka på mig. Vilket gör mig ännu mer frustrerad och ledsen. 

Varenda dag stortsett i ungefär tre år så har jag önskat att jag skulle ha fått en minnesförlust så jag slapp tänka på honom. Jag har önskat att jag kunde glömma honom helt så att jag inte brytt mig om, om jag skulle ha glömt allt annat under den tiden. Vänner, fina minnen osv... Om jag slapp känna den sorg jag känner inombords så skulle det vara värt det. 
Jag hoppas att jag någon dag, även om jag inte drabbas av minnesförlust lyckas glömma honom, även om det känns omöjligt.