Min önskan och längtan efter singellivet blev inte lång. 
Alldeles nyligen bröt vi med varandra. Efter nästan ett år som sambos och 1 1/2 år som ett par. 
Jag skulle kunna sitta här och skriva att det är en tid full med fina minnen och allt sådant men jag skulle ljuga. 
Det är fåtal stunder som har varit underbara, den övriga tiden har varit full med bråk och smutskastning. 
Allting som jag önskade ur ett förhållande fick jag aldrig. Jag fick aldrig de mysiga stunderna, jag fick aldrig de fina dejterna, biobesöken, middagarna, resorna.. Den romantiska bit jag alltid hoppats på, jag fick den aldrig. Jag fick bråk och misär istället. En känsla av misslyckande och nedtryckningar.
Jag har ljugit för mig själv och tack vare det så tappade jag mig själv på vägen.
Jag är hellre singel resten av mitt liv än att leva på det här sättet.
Jag är 24 år, jag är fortfarande ung och därför tänker jag se detta som en vinst framför en förlust.
För första gången på länge så kan jag andas. Bojorna har åkt av, tyngden är borta. 
Jag är redo att börja MITT liv igen!