Inatt vaknade jag upp med världens sendrag i benet. Riktigt ont!
Jag minns första gången jag fick sendrag och jag inte ens visste vad det var för något. 
Det var många år sen och jag sov hemma hos min älskade mormor. Jag vaknade upp mitt i natten och skrek rakt ut. Mormor kom springandes ut från sitt sovrum och lugnade mig med att det var sendrag. Att det skulle gå över att jag bara behövde stå ut en liten stund till. Min älskade mormors lugnade röst som jag aldrig mer i detta jordiska liv kommer få höra igen. Det av något är plågsamt. 
Jag minns när hon började bli sjuk och inte kunde resa sig från sin fåtölj men när dörren till sovrummet gick i baklås och jag drabbades av panik för jag inte kom ut så kom då allt min älskade mormor till undsättning även denna gång. Ingen tvekan om saken. Hon hörde paniken i min röst och då fanns det ingen tvekan om att hon skulle rädda sitt barnbarn. Till och med då.. Älskade underbara fantastiska mormor. Alla minnen om dig överöser mig just nu. Mitt idrottsintresse är på grund av dig. Alla kvällar vi såg Sverige kicka ass i hockey. Jag ser dig framför mig, applådera och ropa heja heja heja. 
Du har lärt mig så mycket, mer än du kunde tro och mer än vad jag själv vet. Du har funnits där för mig när ingen annan gjorde det. Jag kunde komma till dig arg och bli lugn. Jag kunde komma till dig ledsen och bli tröstad. 
Sen du dog har mitt liv gått rakt åt helvete. Jag känner inte igen mig själv längre. Alla mina mål, jag ser dom knappt längre. 
Jag var så van att varje gång jag skulle skriva prov så höll du tummarna. Det var inte många i din ålder eller ens i någon ålder som lyckades hålla koll på sådana saker. Du frågade mig jämt efteråt hur det hade gått och jag sa att jag inte visste, att det säkert bara blev ett Godkänt om knappt det. Du tittade jämt på mig och sa att om så var saken så skulle jag vara nöjd med det men du trodde att det gått bättre än så och som vanligt hade du rätt. Som vanligt när du höll tummarna för mig så gick det jämt riktigt bra. 
Du var så stolt över mig när jag satt i din soffa och pluggade. Du var verkligen stolt över mig. Jag har aldrig förstått hur mycket förrän nu. 
Det är därför jag behöver ditt hyttande och "hotande" med nävarna för att få mig på rätt väg igen. Jag älskar dig så mycket mormor. Jag saknar dig så det verkligen värker i  hela själen. 
Jag gråter så fort jag tänker på ett minne om dig och jag mår så jävla dåligt över att jag inte berättade vilken stor påverkan du haft i mitt liv. 
Som sagt, när jag förlorade dig så förlorade jag även en del utav mig själv.
Nu är jag här, helt ensam.. Ingen som kan trösta mig som du, ingen som kan uppmuntra mig som du.
Samtidigt som jag är så tacksam för alla minnen jag har med dig så värker det att dessa bara är minnen. Att jag aldrig mer kommer få nya minnen med dig.
Jag ville så gärna ha dig på mitt bröllop, så att du skulle se mina blivande barn.  
Men nu raseras hela mitt liv istället och jag vet inte vad jag ska göra för att få det tillbaka på rätt bana. 
Jag är så förbannat vilsen..

Vart du än är, så hoppas jag att du har det bra. 
Min underbara, snabbtänkta, godhjärtade fantastiska mormor. 
Ingen var som du, ingen! Jag älskar dig och jag saknar dig så oändligt mycket
Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig. ♥