Igår kväll firade vi in helgen med att jag och Marcus åkte till Bomhus och blev bjudna på en helt otrolig middag hos min syster, svåger och systersöner. Min svåger Kent stod i köket som vanligt och denna gång hade han tillagat älg, potatis i ugn och en fantastisk sås till. Älgköttet hade varit i ugn i sju timmar och var riktigt gott! Vi drack lite rött till och allt var riktigt mysigt innan ämnet religion kom på tal. 
Ni förstår jag är kristen men har växt upp i en omgivning som har varit långt ifrån troende, både vänner och familj. 
Vilket har gjort att jag allt för många gånger får stå ut med idiotiska kommentarer och tydligen så ska jag stå till svars för vad kyrkan har gjort i historien. Mobba den kristna tjejen verkar tydligen vara något som väldigt många tycker är fantastiskt roligt. Dock så tycker inte jag att det är lika roligt, inte heller tycker jag om att höra allt och bli sårad, framförallt inte i en omgivning där jag trodde jag kunde vara trygg. 
Jag tycker det är komiskt hur människor tror att jag ska stå ut med deras dåliga skämt om min tro hela tiden men skulle jag skämta tillbaka om att jag i alla fall inte hamnar i helvetet så blir alla genast så allvarliga.

Nu är det inte så att jag är någon person som tror att folk bara hamnar i helvetet så där. Jag är en person som är tveksamt inställd till helvetet som det är. Jag är bara så förbannat trött på att ständigt få utstå människors "skämt" eller vad dom nu än skulle kalla det mot mig. Jag är trött på att behöva försvara min tro hela tiden, att så många hela tiden ska få mig att visa dom att Gud finns. Hur menar ni att jag egentligen ska göra det? 
Jag ska hela tiden få höra hur dömande vi kristna är och hur vi ser ner på dom som inte har en tro men vad är det för skitsnack egentligen?! Det är inte jag som kommer med ständiga påhopp, som försöker provocera fram något. 
Grejen är ju den att de människor som "attackerar" mig är människor som verkar arga på mig för att dom själva inte lyckas känna det jag känner. Att dom inte vågar erkänna att det finns något större än de själva, att dom inte vågar tro  bara för att dom inte kan veta till hundra procent.

Jag vill engång för alla påpeka att jag inte har något emot människor som "saknar tro".
Jag har problem med människor som har problem med mig för att jag har en.

Sen en sak till...
När vi dör så är det knappt någon som är ateist.. 
Hur kommer det sig?