I fredags den 27 januari hämtade Gud hem min mormor.
Min mormor har alltid varit min största förebild och nu är hon borta. Död.. Och ingen vet till säkerhet att vi kommer ses igen. Jag vet inte vad som har hänt med mig, jag säger "mormor är död" men jag fattar det ändå inte, det går inte in. Jag vet inte om det beror på att jag undermedvetet försöker förtränga det genom förnekelse så att jag inte ska bryta ihop totalt. Livet måste gå vidare, tiden har inte tid att stå till, jag har inte tid att bryta ihop och kanske därför så säger mitt psyke att mormor sitter där hemma i sin fåtölj och att jag bara nu inte har tid att hälsa på henne men att jag snart en dag gör det för att spela Mulle, äta hennes goda bullar och höra henne klaga på att vi sällan kommer och hälsar på.
Andra stunder hinner allt ikapp och jag för några minuter förstår vad som har hänt och bryter ihop totalt. Tårarna sprutar och smärtan är så stark så det känns som den aldrig kommer gå över. Jag får ingen luft, det känns som någon hugger mig i bröstet som att ingenting längre spelar någon roll. Det känns som att något viktigt, något stort hos mig lämnar mig och jag ser det försvinna. Jag försöker skrika efter hjälp men jag kan inte...
Några minuter senare kommer lugnet igen.. Som att vakna upp ur en hemsk mardröm, man har panik ett tag men sen så lugnar jag ner mig. Är det kanske det som allt det här är? en mardröm?


I förrgår träffade jag en läkare och på måndag ska jag på återbesök.
Jag gick dit för mina blåmärken men under två minuter inne i rummet insåg jag att mormor var borta så jag bröt ihop. Läkaren pratade med mig länge. Hon skulle ordna tid hos psykosociala teamet och troligen har jag åkt på en depression. Inte på grund av att mormor är borta utan tydligen har det pågått under en längre tid vilket förklarar väldigt mycket hur jag mått.
Sånt där med depressioner har alltid varit svårt för mig att förstå för att för mig att depression varit lika med att vilja dö och jag vill verkligen inte dö! Jag är livrädd för döden, starkare dödsångest går nog inte att hitta och tanken att avsluta mitt eget liv har jag aldrig seriöst ens övervägt oavsett hur mörkt det ens känns.
Livet är en dyrbar gåva för mig och den ska man ta väl hand om men ibland så är det bara så jävla jobbigt. Ibland vill man bara lägga sig i ett mörkt rum och ligga där tills det har blivit bättre.

Men jag har inte tid att ligga i ett mörkt rum, inte tid att pausa livet.
Jag gör istället det motsatta, jag gör allt för att inte hinna tänka, inte hinna sörja.
Jag jobbar så mycket jag bara får, jag försöker finna koncentration till att plugga och den lilla tid jag får över till att tänka försöker jag få bort genom att kika på en film eller sova.

Idag jobbade jag 8-16, jag var först och tog lite blodprover, sen efter jobbet åkte jag hem till Bomhus en sväng och nu sitter jag i skolan och väntar på att lektion ska börja kl 18.
Det var lite update för nu, vi får se när nästa inläggs skrivs.
Hej!