Idag är en sån där dag då jag bara vill krypa ner under täcket och försvinna. 
Jag känner att jag vill ha ett litet hus flera mil ifrån alla andra där jag kan vara alldeles själv, bara jag med mina tankar. Jag orkar inte med att vara sambo längre, det är verkligen inte min grej. Jag orkar inte med att ständigt behöva plocka och städa någon annans skit. Jag orkar inte med bråken som kommer på grund av att man säger som man känner. Jag är trött på att ständigt bli nedvärderad och nedtryckt för att sen hålla upp en min om att allt är så jävla perfekt. Det finns inget perfekt med det. 
När bråk och tjafs tar över i ett förhållande så all attraktion och passion försvinner så finns det ingenting kvar. Man blir bara äcklad. Äcklad över hur allting har blivit. Äcklad av sin partner och äcklad av sig själv, hur man själv har blivit. Man undrar när kärleken försvann och inser att man inte ens kommer ihåg om den ens fanns där nångång. 
Man anklagar sig själv för att man lät det bli så här. Att man själv blir sårad och se hur han blir sårad. 
Bråk på bråk på bråk... Om vadå egentligen? olikheter. 
Olikheter kan vara bra absolut men för mycket blir sällan en lyckad kombination. 

Han säger att jag måste sluta leva och tro att allt är som en Disney film och han har rätt.
Vi kommer inte leva lyckliga i alla våra dagar.