Gottfrid har stortsett bott hos min pappa sen vi flyttade tillbaka till Gävle. 
Jag har verkligen längtat ihjäl mig efter honom och därför känns det så skönt att jag äntligen har börjat haft honom hemma mer/hemma hos Marcus. Men samtidigt har det känts skönt att kunna lämna honom till pappa då Gottfrid är väldigt intensiv. Han är uppe i en hela tiden och man kan inte lämna han ensam. Med andra ord man är totalt jävla låst. 
Därför känns det riktigt konstigt att pappa nu inte kan ha honom något under fem veckors tid på grund av att han opererat sig. För trots att jag älskar Gottfrid över allting så känns det jobbigt att nu vara helt låst. 
Jag saknar mina kompisar som fan och vill verkligen gå ut på krogen och dansa, jag vill iväg på en kryssning då jag snart fyller år, jag har skola som måste skötas och förutom det så måste jag jobba om jag ens ska kunna ha något att leva på i december. Allt har liksom strulat till sig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.