Människan är verkligen en fascinerande varelse för det finns verkligen alla sorter av människor. 
Att studera människan och analysera människors beteende i olika situationer är faktiskt lite av en favoritsyssla jag har då det verkligen är intressant hur människor fungerar så olika men samtidigt på något obegripligt sätt ändå så lika.
Det är intressant hur vi kan låta vissa behandla oss som skit medans vi inte ger andra några chanser alls och personer som behandlar oss bra behandlar vi själva gärna som skit. Det är nästan som människan alltid har en form av maktkamp i tankarna, medvetet eller omedvetet så finns maktbegäret där. Maktkampen om vem som ska stå lite över den andra. 

Sen så är det alldeles för många människor gillar att kritisera andra för att dom faktiskt vågar vara eller göra något som de själva aldrig skulle våga fast att dom skulle vilja. Deras egna osäkerhet verkar göra att de tror sig ha rätten att se ner på andra och med sin dåliga energi och med en blick granska och försöka ta ifrån en människa det dom själva så gärna önskar att de hade, självkänsla och självrespekt. 

Att inte tro att man är något är verkligen tragiskt och jag mår dåligt för att dessa människor tydligen inte fick den uppmuntran de faktiskt förtjänade som barn. Att de aldrig fick kramar, höra att de var bra och älskade. 
Att säga att man är bra är inte att skryta. 
Att sätta upp sig själv på en piedestal är inte att se ner på andra, utan det handlar om att höja sig själv litegrann något alla förtjänar att göra.

Människor som hör att jag säger att dom är dåliga bara för att jag själv säger att jag är bra och som känner ett behov att leta fel hos andra för på något underligt sätt försöka dölja sina egna har verkligen stora problem och borde ta tag i sitt självhat.