Nu har jag suttit här en bra stund och försökt komma på vad jag ska skriva utan någon större framgång. 
Varför har det här med att blogga blivit så betydligt mycket svårare nu för tiden? 
Jag känner mig så begränsad, ingen aning om vad jag vill skriva och framförallt vad jag faktiskt kan skriva utan att såra någon eller trampa på någons tå, 
Det är en enorm skillnad från när man satt och bloggade som 15 åring och struntade fullständigt i hur andra människor upplevde det man skrev, om det upprörde eller sårade någon. 
Men nu... 10 år äldre och i alla fall något visare så blir det att man åtminstone försöker tänka lite grann innan man skriver något. 
25 år... Jag kan inte förstå att jag hunnit bli så gammal. Jag befinner mig i en extrem ålderskris känner jag. Jag vet inte alls vad jag vill i livet eller hur jag ska komma dit. Jag är så splittrad. En del utav mig vill resa, uppleva allt, en annan vill utbilda mig, jobba utomlands och en annan del vill stadga mig, skaffa familj, gifta mig och allt sådant. 
Det känns omöjligt att kombinera och med min splittring och all ambivalens så står jag still. Jag fryser och jag vet inte alls vad jag ska göra istället. Jag önskar att jag bara skulle kunna vakna upp en dag, veta exakt vad och hur jag skulle göra något och bara göra det och på så sätt hinna med exakt allt jag vill. 

Sen så vet jag att 25 år inte är någon direkt ålder och jag är medveten om att det låter en aning fjantigt när jag säger att jag blivit sååå gammal, men påtanke på allt jag vill göra så blir det de. 
Varför slösar jag bort tiden på massa strunt som egentligen inte betyder ett dugg?! 
Jag är smart, jag kan vara oerhört ambitiös så varför gör jag ingenting utav det?! 
Jag vill lära mig så många språk som möjligt flytande, jag har relativt lätt för språk men trots det så står den planen stilla och jag kan egentligen inte begripa varför. 
Förr trodde jag att min brist på att uföra saker och ting berodde på rädslan att misslyckas men på sistone har jag insett att det inte är på grund utav det, för om jag åtminstone försöker så har jag åtminstone försökt oavsett resultat. Jag predikar gärna, hjälper gärna andra till att fullfölja sina drömmar men själv står jag kvar och trampar och jag kan verkligen inte förstå varför. 
Ibland tror jag det inte beror på rädslan att misslyckas utan att faktiskt lyckas. 
Att jag vågar resa runt, lever livet, möter nya intressanta människor, utbildar mig till det jag vill, jobbar i de länder jag vill, lär mig så otroligt många språk jag bara kan, bildar den familj som jag så länge drömt om och inser att jag inte är nöjd.. Att jag trots det vill ha mer. För det vet jag av tidigare erfarenheter att jag sällan blir nöjd och tanken utav det skrämmer mig en aning. 

Sen så har jag extremt svårt att välja. Står jag inför ett val där jag ska välja mellan två saker så blir det att jag på något sätt lyckas ta båda. Så hur väljer jag vad jag ska börja med som förändrar mitt liv? 
Det är egentligen det avgörande. HUR väljer jag och VAD väljer jag. När jag väl gjort det valet, så kan nog allt bara flyta på. Men det är just valet jag har svårt att göra. 

Jag brukar ogilla kommentarer som jag gärna kört med själv om att nästa år ska bli mitt år. Att människor bara kan ge löften till sig själv vid årskiftet och som de sällan i alla fall håller. 
Men för mig så handlar det inte om att börja 2014 med mitt "nya" liv utan det har pågått hela detta år, och väldigt extremt de senaste månaderna. Mina tankar bara flyger fram och jag försöker få ordning på allt. Bestämma mig för vad jag vill göra och hur jag ska göra det och framförallt finna mod till att försöka. 
2014 kan bli ett tufft år, ett roligt år, ett sorgset år eller vad det nu kan bli. Men det ska bli mitt år. Ett år då jag faktiskt kommer underfund med vad jag vill göra och faktiskt gör det. Oavsett vad någon annan säger, oavsett hur mycket tvivel en annan människa försöker intala mig. 

Jag har alltid varit en allt eller inget person och jag har under en längre tid i mitt liv blivit kritiserad på grund av det, att så kan man inte vara. Men jag har en sak att säga er och det är fuck you! 
För det är eran "lagomhet" som fått mig att tvivla på allt. På mina drömmar, ambitioner och tron på att jag faktiskt kan göra vad jag vill så länge jag gör det. 
Jag tycker det inte är något fel att vara en människa som satsar allt och inte gör något halvhjärtat. Jag tycker inte att det är något fel med att vara ambtitiös och ha drömmar. 
För även om jag crashar totalt eller om jag lyckas fullt så har jag kommit längre än er, för jag har gjort valet att leva. 
Så det är valet jag gör, jag väljer valet att leva och genom att leva så ska jag göra allt jag faktiskt känner att jag vill. 
Nu är det på tiden att jag snackar mindre och gör mer för det är så jag vill ha det. Jag vill inte göra planer som aldrig blir av. 

Nu blev det här blev en alldeles förvirrande och rörig text men det är morgontankar a la Bella. 
Är det inte fantastiskt att man genom en text kan gå från klarhet till klarhet? Inte nödvändigtvis genom att läsa den, men genom att skriva. Att börja hur förvirrad som helst men när man skriver sista ordet så vet man exakt hur man vill ha sitt liv. 
Nu vet jag inte hur exakt jag vill ha mitt liv heller, men jag känner att hungern efter livet vaknar mer och mer till liv och det är en fantastisk känsla. 

Chao!